TOJJAN TYCKER TILL

Om att starta upp igen

2011-01-28T10:20:00.000+01:00

Senaste inlägget på denna blogg dateras september förra året. Kan det verkligen stämma? Har det gått fem månader sedan jag sist var här? Skumt.

Jag ska försöka, men lovar inget bestämt, starta upp skrivandet igen. Jag har saknat att filosofera bakom anonymitetens genomskinliga sajbervägg och jag har saknat att få se bokstäver tryckas fram på skärmen.

Jo, jag har saknat min blogg. Och jag har saknat att läsa andras bloggar, skriva en kommentar efter någons inlägg. Jo, jag ska på allvar försöka hitta hit oftare och komma igång igen.

Trevlig helg till er. Om ni fortfarande ids att titta in här...

P.S Jag älskar dig...

2010-09-24T06:08:00.002+02:00

...idag. Och efter idag och under hela resan. Det vet jag att du vet och av det mår jag bra. Gör du?

Ännu doftar sommar...

2010-09-23T21:45:00.001+02:00

Idag fick Bästkusten tillbaka lite av värmen som nyss var här. Det strålade, det värmde och det doftade sommar. Jag som just hade givit upp, släppt taget och accepterat att hösten var här. För aldrig förr har väl en sommar passerat så fort?

Jag är normalt en höstlig typ som gärna kryper inomhus och gottar till det i boet. Men med åren kommer behov jag inte visste fanns. Allt tantprat om ljuset hit och ljuset dit förstår jag idag. Jag tantar själv på i diverse sammanhang helt osammanhängande om att ack, ve och hur kunde det bli mörkt så fort?

Imorgon ska det stråla och värma och dofta igen. Iallafall om jag förlitar mig på SMHI. Men imorgon är idag passerat och vi arbetar inomhus hela dagen. Vi ser inte solen, känner inte värmen och den enda doft som nässan nosar upp är doften av skola. Ni vet. För ni minns väl doften från er barndoms skola?

Jag minns att jag har kaffe på G. Det doftar. Vad doftar du här och nu?

Valdramatik och valpanik?

2010-09-17T21:34:00.004+02:00

Jag tror att det blir lite dramatik i valet trots allt. Om inte resultatet blir en thriller kommer iallafall Björklund att hamna mitt i en riktig rysare så snart lamporna i SVT:s studio släcks ner efter kvällens debatt. Han gör ju inte så lite bort sig på bästa sändningstid. Han misslyckas med det mesta men lyckas med att prata mot sin allians ståndpunkt i flertalet frågor.

Stackars Reinfeldt. Som om inte han hade tillräckligt med problem med att hålla Hägglund vid liv (syns inte - finns inte), Maud ovanför ytan i de mörka vatten hon simmar i samt sig själv och den skampåle han bundit fast de sjuka vid i det här landet.

Jag tror att det kan bli lite dramatik i valet trots allt.

Kalastrend: Innovativa bjudningar!

2010-09-14T20:49:00.007+02:00

Umgängeskretsen, flertalet födda 1970, har levererat en av årets bästa innovationer. Istället för att få galna fyrtioårspresenter i form av en obegriplig skulptur i glas, ett set tallrikar som aldrig kommer att ätas på eller en ljusstake i fejkat silver, betalar vi in en mindre summa till kalaset. Vi får mat, dryck, lajvband och polerat golv - de får mätta, glada och dansanta gäster utan dödsångest för vad de ger bort.

När jag fyller fyrtio (om si så där 12 år i min fantasi) skulle jag också kunna tänka mig en sådan innovativ festgrej. Jag har allt jag vill ha (exklusive trasiga ledband i fötterna, inklusive ett antal kilon för mycket på fel ställe) och vill hellre kunna tacka ärligt för firandet, än att med dåligt samvete knasa över att den där skulpturen måste stå framme om ifall att de som gav den kommer på oväntat besök.

I skymningen, god afton!

Bakåtsträveri och galenpannor!

2010-09-13T18:02:00.003+02:00

Det finns alltid saker att reta sig på. Är det inte källsorteringen i kvarteret där du bor, är det expediten i närbutiken som snorkar sig. Du kan reta dig på grannens katt som ockuperat din rabatt som toalett, du kan reta dig på din käresta för att tandkrämstubens midjemått alltid är lika med Barbies.

Och så kan du kanske, som jag, reta dig på bakåtsträveri och galenpannor. En inte alltför sällsynt kombination som ofta gör sig uppmärksammade på arbetsplatser. Jag fattar inte riktigt det här med att ständigt säga "det var bättre förr". Att ständigt påpeka andra människors fel och brister och att snacka skit som om det vore en livsuppehållande kraft.

Det var ta mej fan inte bättre förr. Om vi håller oss att diskutera samhäleliga strukturer och välmående. Det var så illa en gång i tiden i det här landet att en verbalt begåvad journalist döpte Sverige till lort-Sverige. Kvinnor fick först 1984 söka alla arbeten i landet. 1982 föll hustrumisshandel (misshandel inom äktenskapet) under allmännt åtal. Det var ta mej fan inte bättre förr. Tiderna förbättras, vi förändras. Det senare allt för ofta till det sämre.

Med ett tappat vidvinkelpespektiv kommer bitterheten som ett brev på posten. Innovation ska bekämpas med cementerade strukturer och Jantelagen styrks som en vittnesmål i rätten. Galenpannor träder fram och yrar mössan av oss om att saker mår bäst av att vara. Ifred.

Nu tänker jag på allvar börja säga ifrån. Min strategi det senaste åren har varit att bida min tid, men nu är det ta mej fan färdigbidat. Dags att agera och använda den där muskeln man har innanför pannbenet. Bort ska allt bakåsträveri. Fram ska galenpannorna så att de blottar sin okunskap och faller på eget grepp.

Det är dags att de vuxna slutar att kränka barn i den svenska skolan!

Kristallkaos och karusellsjuka!

2010-08-19T20:03:00.008+02:00

Man lär så länge man lever och idag har jag fått känna att jag lever - snurrigt! Jo, det är snurrigt hos Tojjan. Natten till torsdagen vaknade jag av att hela världen snurrade och att det inte gick att fästa blicken på ett enda ting i det (som jag tyckte) roterande sovrummet. Säkert såg jag ut som en trött orm i Robin Hood när jag satte mig på sängkanten och försökte fokusera blicken. Jag fick snabbt reflektera över onsdagskvällens måltidsdryck - kranvatten - och sträva efter att logiskt nå en slutsats om att vattnet varit rent, men inte som i Renat. Jag kände mig alltså riktigt, riktigt onykter.

När klockan efter omsömn väcker mig ramlar jag bokstavligen ur sängen. Allt för snabbt reser jag mig upp, förvånad över att ansiktet kysst golvet, och fick en ny erfarenhet av hur det är att starta dagen med att därefter ramla in i en vägg. Var jag packad på riktigt, hade någon givit mig sprit intravenöst eller ingick vårt bo numera i Lisebergs åkpark?

Arbetsdagen blev en sjösjuk historia och mina ögon fladdrade runt i sina hålor med jämna melanrum då yrseln lekte tafatt med mina sinnen. En god kollega tyckte att det inte var helt normalt att gå omkring i plana korridorer och yrsla, utan tyckte att en läkare kanske borde konsulteras. Efter ytterligare någon timmas karusellåkning abdikerade min motvilja till vårdcentraler och ett akut läkarbesök bokades.

Det tog den eminenta läkaren typ två minuter att ställa diagnos. Detta efter att jag under våra två minuter tillsammmans hunnit med att nästan trilla av en stol, riva ner en plansch på väggen samt dra omkull ett stålbord med diverse tops och träpinnar. Jag fick veta att mina kristaller i öronen gått ut i vild strejk och orsakade kaos på den inre stambanans balans. Kristaller? I öronen? Jo, jag sa ju det - man ler så länge man lever! Läs gärna om den mycket vanliga åkomman på här! Kroppen är en kul grej!

Tills vi skrivs - måtte allt snurra på för er del, med kristallerna på rätt plats.

Äntligen vardag!

2010-08-14T18:22:00.003+02:00

Om 48 timmar har livet stabiliserat sig och semester anno 2010 är över. Det känns helt okej, jag har blivit en dekadent högborg i sommar och inte gjort ett enda måste. Det har varit skönt, fast det injobbande vuxenansvaret har varit konstant närvarande och spökat när ännu en drink med färgglatt paraply tömts. Kanske förstår någon sjuttiotalist vad jag menar? Herregud, vi håller ju på att bli gamla och sommaren som passerade var på något underligt vis en flashback. Är nästa stora partysommar 2020 då vi blir 50 år?

Nåja. Nu är det vardag och med det hämta - lämna på förskola, rätta prov och bedömma insatser, veckohandla, tvätta färgade kkläder var för sig och fredgasmys! Hm. Inte helt fel. Har beslutat att hösten ska få innehålla en hel del måsten. Däribland den egna hälsan som ska rätas upp, födelsedagen som ska firas och familjen som ska prioriteras.

Tror ni jag får ihop det?

Sensommar, svalt vin och superartist!

2010-08-04T20:49:00.003+02:00

Ikväll vankas Dan Reed på stage i vår bästkuststad. En upplevelse som för tankarna bakåt i tiden till dagar då håret var längre, lockarna fler, kläderna beiga och snedlugg ett begrepp det inte gick att leva utan. Vilka tider - vilka dagar - och vilka ungdomsnätter!

Ikväll sitter vi och laddar upp med Spotify, lyssnar in på de år som passerat och njuter av kvällssolen. Vi konstaterar att var tid har sin charm, men erkänner att det gör mer ont idag - när vi vaknar imorgon - än då! Å andra sidan, det var väl på just nittiotalet som någon sa (läs sjung) imorgon är en annan dag.

Go´afton folket! Nu loggar Tojjan ut och löser in entrébiljetten till sommarens retroevent nummer ett - alla kategorier. Rainbow child - here we come, tjugo år senare!

Helt perfa!

2010-07-09T17:59:00.004+02:00

Lagom till aftonutflykt med "flerbarnshavarna" anländer en känsla av högsommar till staden. Perfa, som kiddsen i skolan säger.

Innan jag skriver helg och innan jag dansar ut på lövade bryggor (bildligt - inte bokstavligt) skickar jag en Karmakram till er som av någon anledning inte har lugn, ro, värme, kall dryck och glatt humör. Ett tips skaffa allt - det gör livet helt perfa!

Bästkustens grejer är det bästa som finns!

2010-07-07T16:33:00.006+02:00

Vad mycket det finns att upptäcka i vår stad när det finns tid för expeditioner. Utöver ett traditionellt Bästkustenutbud med salta dopp och smidiga klippor, vita stränder och lockande krabbfiske, pockar insjöar i glesbygden, konstsafari utanför stadskärnan och lata glass-ätar-stunder på ett undanskymt café på uppmärksamhet. Om du ger dig till att hitta dit vill säga.

Jag och de mina har i år bojkottat alla måsten på ledigheten. Inget får gå före det vi själva vill göra, med undantag för familjära tillställningar som kalas och sammankomster. Vi har lovat oss att inte inhysa förbipasserande vänner från när och fjärran a´la modell vandrarhem och vi har lovat varandra att ignorera den renovering gräsmattan egentligen hade behövt. Vi tänker ändå inte tillbringa ledigheten i trädgården, så varför bry oss - just nu?

Det finns så mycket att upptäcka i vår stad och det tänker vi göra ända in i nästa arbetsperiod. Tänker du upptäcka din stad, ort eller by i på din ledighet?

Hoppsan Kerstin!

2010-07-06T19:50:00.004+02:00

Glad sommar! Jag är på G, men det tar lite tid. Har en del sidekicks som ska underhållas och som pockar på uppmärksamhet, men jag har tankarna här i denna sfär. Sanning!

Bada, bubbla och busa på. Det gör jag och de mina i sommarboet.

Om jag inte hade haft några barn så...

2010-05-14T19:07:00.005+02:00

...hade inte kräks loopat i boet som värsta åkattraktionen på Liseberg.
...hade helgerna tillbringats med shoping, inte att gräva ur sandlådan om och om igen.
...hade ekonomin inte kretsat kring barnbidrag, vabavdrag eller barnomsorgsavgifter.
...hade maten varit mer varierande än dess nuvarande likhet med bambasedelns kost.
...hade glamrock från åttiotalet dundrat ut högtalarna, inte Mora Träsk vol 4.
...hade inte urvuxna skor ramlat ner från hyllplanet i klädkammaren.
...hade en najs After Work inneburit fortsatt nattliv, inte däckad och seg klockan 19.
...hade sambon lekt med mig (minus byggklossar) och jag hade skrattat.
...hade tiden på dygnet räckt till och blivit över.

...hade livet varit så oändligt mycket mindre värt, torftigare och påtagligt innehållslöst.

Till alla kids i boet: Jag älskar er!

Jag: en sengångare!

2010-04-15T14:27:00.003+02:00

Vet inte vad det är som händer. Upplever en trötthet just nu som inte går att sova bort. På jobbet är det full fräs som alltid, men hemma djup suck. Jag känner som junioren i boet säger: "orka" och fortsätter göra absolut ingenting. I mitt fall, i min tid just nu, är absolut ingenting mycket nätsurfande. Jag hittar allt från spännande butiker till fiffiga hemsidor. Det mesta är mer intressant och tilltalande just nu än mycket av sådant jag borde, skulle och måste.

Är det vårtrötthet? Vi har temperatur mot de 20 i solen nästan varje dag. Är det maten? Snabba E-nummers sockerinnehåll tar ut sin rätt. Jag håller inte på att rasa ihop, om nu någon (orkar) undra, men trött är jag. Så trött att det svider i skinnet. Aj, aj och svid.

Någon sa "det är åldern", en annan att "det är övergående" och en tredje att "go with the flow". Vilken tur då att dagens ålder är övergående och att jag inte kan verka mot tidens rand. Bara följa med. Men erkänn (som junioren i boet säger) att det är otippat att känna otippade saker i en tid då naturen får liv igen och då ljuset som når vår hud omvandlas till energi i kroppen. Kanske ska jag erkänna att det är vårkänslor och inte (vår)trötthet jag upplever. Isåfall tippar jag på att min trötthet är övergående och tippar på en rejält energifylld framtid.

R.I.P och bakvatten

2010-04-05T20:05:00.006+02:00

Just nu pågår down town en manifestation för David Birgersson. Efter att ha varit försvunnen i 56 dagar återfanns hans kropp i havet. Vad som orsakat hans död kommer obduktionsrapporten att tala om, och därmed förhoppningsvis sätta "p" för alla spekulationer som hans försvinnande omgivits av. Droger, självmord, bråk med invandrare - you name it - den här tragedin har gett alla CSI-inspirerade privatdeckare sitt lystmäte. Naturligt eller makabert?

Men. I bakvattnet av David Birgerssons tragiska öde har det startats en rad olika grupper på en rad olika forum där alla tillåts sörja honom. Tiotusentals människor som samlas i sajber och uttrycker sina kondoleanser till familj och anhöriga. Och det utan att ha känt David Birgersson. Jag kan inte tycka att det är helt naturligt. Mer makabert. Jag kan förstå att väldigt många engagerats i pojkens försvinnande, men en del av alla de anslutna till exempelvis den officiella sidan på Facebook, är tioåriga barn! Barn som sitter framför datorn, kanske utan en vuxen att prata med, och som med ett musklick deltar i en slagas sorggrupp. Är det rätt?

Jag förnekar inte människan att sörja i grupp. Tvärtom, men vore det inte bättre att vi skapade mötesplatser för sorg i det riktiga livet? Öppna upp fritidsgårdarna igen, låt fältassistenter bli ett naturligt inslag på gator och torg sena kvällar och möt människor i sorg där de är. Dock inte på nätet, som just nu har fler r.i.p-sidor/grupper än jag sett graffitti i gångtunnlarna Sverige runt! Ja, jag tycker det är makabert att sorgen närs på nätet.

Förstår ni vad jag menar? Jag vill inte provocera, men det är dags att ta tag i tioåringar som sörjer främmande människor på nätet omdedelbart! Tioåringen kan mycket väl triggas av all den uppmärksamhet, exempelvis David Birgersson fått, och själv få för sig både det ena och det andra. Get my point?

Fredagsreflektion, nr 11

2010-03-26T05:11:00.001+01:00

Sällan har ett program väckt så starka känslor som SVT:s Uppdrag granskning i onsdags. Jag har, som säkert många andra, reagerat och agerat! Jag överlåter denna fredagsreflektion åt mina bloggläsare att själva reflektera.

En utgångspunkt kan vara att starta här och sedan läsa vidare via de länkar du finner! Ett annat sätt är att du ansluter dig till Facebookgruppen. Hur en hel bygd kan bete sig så nedrigt är för mig som salt tant utmed kusten en gåta!

Som underlag för din reflektion kan du ju läsa domen.

Allt går att fixa!

2010-03-25T08:11:00.004+01:00

Det papperslösa informationssamhället har sina för- och nackdelar. Mycket av våra uppgifter transporteras via sajber, men emellanåt måste även en traditionell papperskopia upprättas.

Undrar just vad det blivande äkta paret tycker om att nedan dokument läckt ut på nätet. Eller är månne så att detta dokument är en offentlig handling och att det är helt okej att publicera det?

För inte kan det väl vara så att hela grejen är en bluff? Inte att de ska bli ett äkta par då, utan att pappersprodukten är fejk? (Klicka på bilden för att förstora den)

Ordmärkaren brer ut sig

2010-03-23T22:17:00.005+01:00

Ibland kan det vara bra att ha koll på vad som komma skall, men att i förväg veta att det ska ske ett bankrån...är det möjligt? Ska man tro skyltmakaren bakom denna lapp, som idag sattes på en av stadens bankkontor, så är det solklart möjligt!

Bilden är lånad från hn.se

Hemma - aa-a-a-a-a...

2010-03-22T17:45:00.004+01:00

När man efter ett dygn inte kan bli fri från en reklamjingel, borde det vara på sin plats att skicka ett gratulationskort till reklamabyrån som skapat jingeln. Right?

Jag har nu skrålat, nynnat, trallat och sjungt Hemma-aa-a-a-a-a i minst ett dygn och lär inte komma ur den loopen i första taget. När någon på jobbet idag sagt något har jag svarat med att byta ut ordet hemma till ett annat ord som passat in på kollegans prat men sjungt fram ordet med melodin. Hänger ni med?

Varför fastnar inget vinnande vetande på samma sätt? Tänk vad praktiskt om saker man lärde sig i skolan för hundra år sedan hakade fast lika fort som dagens reklamjinglar. Kära nån vilka betyg jag skulle haft! Prova nu inte att nynna på Hemma-aa-a-a-a-a. Du fastnar. Det kan jag lova. Lova-aa-a-a-a-a...

Om att ha sista ordet - alltid!

2010-03-16T19:58:00.005+01:00

Alla grupper har sina givna karaktärer. Ett osorterat urval kan ungefär se ut så här; den diplomatiska, motvals-kärringen/gubben, den dominanta, den roliga och den som alltid ska ha sista ordet. Samtliga karaktärer har sina för- och nackdelar. En del har fler fördelar än andra, några fler avogsidor och nackdelar. Svårast att samarbeta med av de uppradade och outade karaktärerna är enligt mig, den som alltid ska ha sista ordet. Den som aldrig lämnar ett möte utan att ha sagt p-u-n-k-t. Suck.

Nu vill jag att du separerar sista-ordet-typen från besserwissern. Besserwissern kan man liksom leva med och samarbeta med eftersom det handlar om att förstå att besserwissern inte förstår. Men den där sista-ordet-typen är bara för mycket för att jag ska orka! Oavsett. Jag tror på, och värnar om, den demokratiska ideologin. Jag röstade mot EU en gång i tiden, men majoriteten sa Ja och inte fan motarbetar jag den europeiska klubben för det. Tvärtom. Jag gör det bästa av situationen. Dubbel suck.

Men den där sista-ordet-typen är odemoktratisk, osolidarisk och otrevlig. Vill klippa till verbalt med ett vad var det jag sa, eller ett det tycker inte jag efter det att mötesklubban nått bordet och beslut fattats. Eller bara rapar upp det som diskuterats under mötet med syfte att få det att låta som om allt var sista-ordet-typens egna ord. Från början till slutet. Trippel suck.

Nu drar jag söderut, checkar in på hotell och lär för livet i tre dagar. Ingen suck där inte! Punkt.

Premiär: 06.30.2010

2010-03-14T16:15:00.004+01:00

I väntan på den tredje filmen i Twilightserien, kan du hålla till godo md trailern. Den lockar säkert många till biograferna i sommar, men jag blir faktiskt besviken. Är detta "allt"?

Trailern hittar du här!

Fredagsreflektion, nr 10

2010-03-12T18:22:00.006+01:00

Vem uppfann hostan? Finns det någon person som kan ta på sig ansvaret dit jag kan skicka mina klagomål kring denna företeelse? Jag menar, det är helt OK att då och då hosta till lite. Men att hosta sönder strupe, hals och svalg. Att ha träningsvärk långt ner i torso för att hostan attackerar som värsta T-rex. Nej tack. Passar på det. Nu är jag mitt i (host-host-host) en personlig mardröm (i-landsreferens på mardröm, I know) och tycker så ömmande synd om mig själv.

Nattetid är jag förpassad till soffan efter familjeråd tidigare i veckan där medlemmarna i boet röstade ut mig från sovavdelningarna. Vaddå Robinson minus tropisk värme och anemonblått hav! Jag hann inte ens ana en pakt innan jag var borträknad och ute ur rummen med de ljuvliga DUX-sängarna. Lipar lite!

Jag har bestämt mig för att vara tolerant och demokratisk mot alla baskelusker i ett dygn till. Därefter är det förklarat krig mot virus, luftrörsinfektioner och humörsänkande tillstånd.

God helg på er, och må ni vara och förbli friska och utan (host-host) krämper!

David Birgersson, försvunnen i en månad!

2010-03-08T17:52:00.006+01:00

Idag läser vi i Aftonbladet att polisen lägger ner utredningen om David Birgersson och hans försvinnande. Utan ett enda spår har polisen inget att gå på, inga tips kommer in och de eftersökningar som gjorts har inte givit något resultat. Varberg står fortfarande still. Trots det vägrar privatpersoner att ge upp hoppet och letar varje helg efter David Birgersson. Det är så svårt att förstå att en artonåring, efter en gymnasiefest i en liten stad som Varberg, kan försvinna utan att lämna ett enda avtryck. Ingen har sett honom efter klockan 01.22 då han ses på de övervakningskameror som finns utanför nattklubben Oscars. Ingen har kunnat uppge bärande vittnesmål för polisen och ingen kan förklara vad som hänt. Ofattbart och otäckt.

Över hela Sverige sitter lappar uppe med David Birgerssons bild och information om hans försvinnande. Via facebook har människor från hela landet engagerat sig i fallet, och det är väl den enda ljusstrimman i ett annars ganska tungt mörker. Att vi ställer upp för varandra, oavsett om vi känner varandra eller inte.

Här kan du ladda ner lappen och sätta upp den i din stad!

Viva våren!

2010-03-06T22:03:00.002+01:00

Så var (nog) den sista riktiga vinterveckan över på Västkusten. Nu töar det och nu börjar snämassorna att smälta undan.

Det blev några intensiva vintriga veckor med massor av snö. Vi har, oavsett ålder, kunnat leka av oss. Gjort snöänglar utan att ha fått grus innanför täckjackan, åkt skidor utan ha skrapat sönder vallan mot fjolårets gräs och skrikit oss hesa i pulkbackarna av ren förtjusning och inte - som tidigare år - på grund av våta kläder.

Nu nalkas vår och solen värmer. Vilken känsla.

Py, pyspunka och parodi!

2010-02-28T06:02:00.004+01:00

Gårdagens Melodifestival innehöll inte något som gjorde schlagerfantasten Tojjan trygg. Med ett undantag. Dolph. Om det inte vore för honom, skulle hela tillställningen göra pyspunka på sig självt. Har Björkman en låtskrivarmaffia bakom kulisserna vars uppdrag går ut på att tre låtskrivare ska skriva allt? Eller har Björkman spelat bort sig själv som ess i leken och ruinerat Sverige på bra musik? Tycker, om det senare stämmer, att han kan plocka fram kvalitén i Melodifestivalen igen. Fort, annars riskerar showen att snart bli en enda lång och svindyr TV-avgiftsfinansierad parodi.

Så sist. En fråga. Vem var det som sjöng låten Magisk stjärna? Ozzy Osbourne eller en framtida femtioårig Shirley Clamp? Eller var det Py Bäckman - trots allt?

Bildkällan hittar du här.

Farbror Blå åker in?

2010-02-27T05:01:00.002+01:00

Jag vet inte hur jag ska tackla den information som nu strömmar fritt om polischefen som står åtalad för flertalet våldtäkter och förberedelser till våldtäkt mot barn. Senaste uppgifterna gör gällande att han även sysslat med koppleriverksamhet. Vad är nästa snedsteg? Egen bordell? Sexköpsresor och egenhändigt ihopklistrade kvitton samt standarssvaret "det hade jag ingen aaaaaning om"? Kanske inte, i en månad har han suttit häktad. Men senare? Han nekar nämligen mot alla anklagelser som riktas mot honom.

Hur illa kan man resonera som en Farbror Blå? Visst. Det finns grötskallar inom alla yrkeskårer, men detta tar nästan dumhetspriset. Hur många anmälda våldtäkter har han, i sin position, sopat under mattan på grund av en annan syn på det illegala än lagens ramar? Hur många kvinnor (och kanske män) som anmält att de utsatts för brott på den station han var verksam, kan idag känna sig trygga med att allt gått rätt till i utredning och hantering av deras anmälningar? Hur tänkte denna Farbror Blå när han förgrep sig på barn? Igen och igen.

Tvi. Det ska bli intressant att se vad påföljden för hans sjuka gärningar blir. Om det blir någon... En farbror Blå med smak för barn lär få det förbannat tufft på Kumla eller Hall. Han är där fel i dubbel bemärkelse.

Fredagsreflektion, nr 10

2010-02-26T07:10:00.001+01:00

Om fyra månader har vi firat midsommar. Dansat runt björkrisklädd stång, druckit en nubbe i gröngräset till kryddig sill och samlat blommor att lägga under huvudkudden. Om fyra månader bör det vara högsommar, varmt så det klibbar och grillen på konstant glöd. Fatta?

Vägen dit känns lång. Belöningen för en lång väntan blir den grönska som vi alla vet kommer. I sinom tid.

Ha en underbar tö- och rasfri helg. Håll humöret uppe! Snart är det vår.

Snö, tö och skottade tak!

2010-02-25T10:45:00.011+01:00

Vanligtvis brukar vi kustboendes i februarimånad prata utebliven snö, längtan efter tö och att det minsann varit ljuvligt med en meter vitt på taken. I år pratar vi om snön som vräker ner, om stundande hot om tö och hur vi minsann hjälpt än den ena än den andra med att skotta fram hustaken i grannområdet. Inte konstigt att vi upplever oss själva som gnällspikar. Är vi aldrig någonsin nöjda med väder och vind?

Såg att det skapats en grupp på Facebook dit man kunde ansluta sig och därmed lova att inte gnälla på värmen i sommar. Tanken är god. Sensmoralen efter denna vinter bättre, men om det kommer att hålla gnället borta när temperaturen stiger mot trettio plus - tveksamt. Det allvarliga i situationen som råder är att vi faktiskt lever under hot om tö. De osannolika mängderna av snö som kan komma att smälta, beräknat att göra så med start imorgon, har lett till att samtliga skolor och förskolor i kommunen håller stängt på måndag. Eleverna och barnen ska stanna hemma, personalen jobba. OK, tänker jag - vem tänkte (inte alls) till här?

Jag är ju i elevsvängen vilket innebär att jag får utrusta mig med skyddshjälm på måndag och kliva in på jobbet (läs skolan) och vara vackert försiktig. Min pedagogskalle är uppenbarligen inte lika mycket värd som de yngre medarbetarnas. Eller hur ska vi tolka kommunens direktiv? Är det mindre risk för takras och fallande istappar om bara personalen befinner sig i skollokalerna? Ibland förstår jag inte. Alls.

Lyxigt lättlagad, söt currygryta

2010-02-24T17:20:00.002+01:00

Om du är sugen på att prova en lagom spicy rätt som tar mindre än 20 minuter att göra kan du med gott mod planka nedan recept.

Tojjans toppensvägerska bjöd till bords och serverade den här rätten och till och med de annars så kryddkänsliga barnen åt och njöt!

Recept beräknat för fyra personer

4 kycklingfiléer

3 dl mellangrädde som vispas lätt

1 dl mango chutney

1 stor grön paprika som delas i bitar

1-2 pressade färska vitlöksklyftor

1 tsk curry

1-2 msk sambal olek

Bryn kycklingbitarna och lägg i smmord form.

Blanda ner övriga ingredienser i grädden och häll över kycklingen.

In i ugnen, 200 grader i 25-30 minuter.

Servera med jasminris och fräsch (svalkande) sallad.

Och nu till det positiva med snön...

2010-02-22T16:04:00.005+01:00

För den givna objektivitetens skull publiceras här några bomullsinbäddade vyer över staden.
Kanske är det once in a lifetime som vi upplever snö i sådana mängder som vi just nu gör? Varför då ensidigt gnälla och gny på den i-landsproblematik som vinter med massor av snö medför? Nä. Dax att visa att även Tojjan tycker om vintertäcket som lagt sig över vår annars kala fläck. Och ni norrbor, visst har vi gott om det?

Syns inte - finns inte?

2010-02-21T17:53:00.001+01:00

Tojjan följer upp egen tråd i föregående inlägg och publicerar exklusiva (!) bilder på den så sanslöst skrattretande snöröjningen på Västkusten. Förutom de faktum att vi inte vet var vi ska göra av all snö som faller - finns ju inga preppade uppsamlingsområden eftersom vi inte är vana vid detta väder - och att det enda vi pratar om är den bristfälliga och ologiska snöröjningen av stadens cykel- och gångstråk - har en del av oss det helt okej i vinterlandet.

För alla norrboende utomsocknes här ute i sajber, antar jag att det förefaller som om vi lamslagits av snön. För alla er med årtionden av erfarenhet vad gäller snö, röjning och utomhusaktiviteter i långkalsonger antar jag att det förefaller som om det är kaos i vår del av Sverige. Och jorå, nog är det kaos alltid. Idag fick vi det dessutom bekräftat av tabloidblaskan Aftonbladet som på löpet och ettan basunerar ut orden kaos och snö och västsverige.

Åter till de exklusiva bilderna sammankopplat med detta inläggs rubrik. Kan det vara så att kommungubbarna som har det ansvarsfulla jobbet att få undan det vita, tänker "syns inte - finns inte" eftersom de skottat in snön i gång- och cykeltunnlarna?

Undrar om jag kan göra likadant på mitt jobb? Skyffla undan eleverna i någon skrubb så att de inte syns och inte finns? Eller om skjuksköterskorna kan sopa ner patienterna i nån kulvert och hävda att "jajamensan, klart vi har plats". Det senare kanske är en idé med tanke på snöröjningens många halkoffer?

Fredagsreflektion, nr 9

2010-02-19T17:07:00.038+01:00

Veckorna rusar förbi i expressfart. Även om jag just nu är i fas med omvärlden, har åtaganden, jobb och familjen i boet i schack känns det som om dagarna allt för fort blir till veckor som blir till månader. Kanske är det åldern, snart halvvägs säger en del, som gör att det snurrar fortare i mitt (ekorr-)hjul, kanske är det ett allmännt välmående som bidrar till ett flow?

Inför helgen är en så kallad klass 2 varning utfärdad i mina regioner. Tre decimeter nysnöska falla över omgivningarna och om det tycker jag väl sådär. Snöröjningen anno 2010 spräcker kommunens budget med råge, eftersom vi vanligtvis är en kal fläck på kartan. Undrar varifrån kommungubbarna tänker skjuta till pengar för extra skottning ifrån? Den redan bantade offentliga vården, de knägående skolorna eller från sina egna lönekonton? Det tidigare är ingen högoddsare.

Kramsnön faller tungt just nu, inatt fryser det på och imorgon sjunker temperaturen. Måtte hastigheten på tiden sakta ner en smula. Jag vill fortsätta att ha det som jag har det - alla tiders och fantastiskt lugnt. Ha en lugn helg, gott folk.

Sportlov då och nu och sen!

2010-02-17T06:26:00.003+01:00

1990. Vi drar söderut. Till Österrike och besegrar Alperna i sju dagar. Lion Alpin är researrangör, vi är ett gäng på cirka 14 pers från samma stad och vi regerar i backarna och på After Ski-kvällarna. Konstant. Ingen är trött, ingen är sliten och ingen backar ur. Det enda vi backar vi rör oss bland är de vi åker i. Varje dag. Upp och ner, höger på transportaträckor och vänster i opistade pistar. Livet lever och vi står på toppen av vår alpina karriär. Those were the days!

2010. Vi drar norrut. Till Norge och åker på dalskidan i Skanderna. Vi arrangerar resan själva, en liten familj om fyra från samma bo, och har inte ens tänkt tanken att delta i något After Ski-likande event. Inte alls. Alla är trötta efter bilresa, uppackning och efter timmarna i (barn-)backen. Vi backar ur när det blåser på toppen, avvaktar i en värmestuga i nån timma och vet att detta är början på slutet av vår alpina karriär. Theese are the days!

2023. Barnen drar västerut. Till Klippiga bergen och åker off-pist i tre veckor på betald arbetstid. Oavbrutet och samvetslöst. Alla gör det då. Ingen av barnen är på toppen av sin alpina karriär, de är mitt i livet (åja, nästan iallafall) och skickar på sin höjs något meddelande via satellit hem till oss, de åldrande paranteserna som sitter hemma vid datorn och minns alla sportloven vi upplevt. That will be the days!

Tänk vad tiden går.

OS 2010, del 1 (och kanske den enda)

2010-02-15T06:39:00.002+01:00

I lördags var det alla sportfånars paraddag. Invigning av världens största vinteridrottstävling. Vad vackert det var! Nej, jag är inte ironisk. Det var ett suveränt skådespel, välregisserat och så gnistrande som bara en OS-invigning kan vara. Jag är definitivt en av alla som sitter naglad framför dumburken och tittar på än det ena än det andra i sådana här sammanhang. Jag gillar sport i allmännhet, och OS i synnerhet. Fredsbudskapet når fram och de gamla grekerna som en gång i urtiden kom på att tävla så här, borde vara glada idag eftersom traditionen lever vidare.

Ändå var det med visst tvivel jag såg på showen från invigningen. Urbefolkningen tilläts ta plats (första gången?) och hyllningen till Canadas rötter hade ingen botten. Fint. Men vad kostade allt detta? Utan att bli en moraltojjan vill jag ändå väcka frågan. Behöver nationerna ta i från tårna och glänsa över varandra var fjärde år? Bara att fixa frisyrerna för alla statister lär ha kostat mer än vad vi skänkt till Haiti so far.

Om vi gav bort lika mycket till välgörenhet som det kostar att fixa ett OS skulle Tojjan tiga. Det känns lite orättvist att vi som kan får mer, medan de som vill inte får. Get my point?

Så. Nu har jag gnällt. Nu laddar jag om och hejar fram kronor, damer och andra gul-blåa atleter.

Hjärta du!

2010-02-14T05:24:00.002+01:00

En hel tunna med röda och vackra och innerliga hjärtan skickar jag ut och iväg via sajber. Ta ett om du vill, behöver och har lust. Tunnan är djup, precis så som sann kärlek ska vara.

Tojjan tillbringar sista dagen i karantän med medlemmarna i boet och får fylla de ljusa timmarna med att teckna, titta på OS och önska lite vår. Tojjan tillägnar också ett stort antal hjärtan till de som inte gillar kommersiella dravveldagar som den här, eller som i likhet med Tojjan är utestängd från att handla på grund av köpstopp. Hjärta er!

Och du, hjärtat i mitt liv: jag hjärta du!

Fredagsreflektion, nr 8

2010-02-12T06:16:00.005+01:00

Och när kräkset tog slut och det lite bättre humöret visade sig satt vi, nyss ynkligt sjukliga, nu feberfria kring matbordet och spånade fram allt bra vi kan göra i väntans tider. Nej, inget tillskott i boet är på gång, men en karantän a´ 48 timmar för att undvika smitta har inletts.

Alltså. Där satt vi, i reklampauserna på fyran och då OS-preppen kändes torftig, och babblade. Jag och den äldste av de små. Inga andra registrerade bomedlemmar medverkade då de ansåg sig ha personliga förhinder. Följande kom vi på att göra i helgen:

städa ur skåpet i köket där pennorna och en miljard andra saker står
sanera "stäschet", det lilla utrymmet under trappan där allt försvinner in
röja legolådor, arbetslådor och andra lådor som inget vill erkänna som sina
spela ett TV-spels-marathon från nu till söndag
torka bort kladdiga handavtryck på insidan av boets alla rutor (inklusive speglar)
rensa garderoberna från sådant som bara hänger och sådant som bara ligger

Ja, det var ju en hel del bra idéer som kom fram där. Kreativa och av karatären "fängschii". Och vi valde, efter seriöst övervägande och noga genomtänkande (trumvirvel) TV-spels-marathon. Vi ses och hörs (tidigast) på söndag!

Minusgrader, kräks och bomull

2010-02-11T08:28:00.002+01:00

Det blev plötsligt kallt. Fjorton minusgrader och ett landskap som stelnar av kylan. Trots en klarblå förmiddagshimmel, är förmiddagen inte god. Dels för att David Birgersson fortfarande är spårlöst försvunnen, dels för att två fjärdedelar av boet är sjuka och kräks.

Så klart är det första värre än det andra, så klart är det vanisnnigt att ens jämför de två orsakerna eftersom dess konsekvenser är så vitt skilda. Men ändå.

Vi bor i bomull känns det som. Alla ljud är liksom dämpade. Både ute och inne. Hur har du det?

Som om allt stannat

2010-02-08T17:54:00.004+01:00

Vi var nog flera som när måndagsmorgonen kom, barnen skickades iväg till skola, och vi begav oss till våra respektive arbetsplatser, hade en slags ny medvetenhet och känsla i maggropen. Vi var nog flera som när vardagen kickade igång efter helgens dramatiska händelser, tänkte lite extra på nära och kära.

Kanske skickades ett extra sms till sambo och barn med en enkel hälsningsfras, men fullt av värme. Kanske ringde vi någon vi inte talat med på ett tag under dagen, bara för att höra hur läget var. Och kanske kommer vi att värna om nuet, mer carpe diem så att säga, då vår västkustpärla till stad toppat nyheterna i landet på i ett otäckt sammanhang.

För några av stadens medborgare finns inte längre en vanlig vardag. Det finns istället ett före och ett efter det som hänt. Ännu vet vi inget om utgången. Vi - oavsett om vi tillhör den närmsta sfären kring 18-årige David Birgersson eller inte - fortsätter nära hoppet om lyckligt slut och att vi ska nås av positiva besked.

För vi vill inte bära på den molande och ororsfyllda känslan en endaste sekund till. Vi vill inte heller att någon skulle ha bragt David Birgersson om livet, och på fri fot, kanske utan skuld, vandrar bland oss. Vi vill inte ha ett Varberg före och ett Varberg idag. Vi vill ha David Birgersson tillbaka, vi vill ha lugnet tillbaka och vi vill ha en vardag tillbaka.

Nu är det inte så - än. Och just nu är det som om allt stannat. Precis allt.

Och medan timmarna går...

2010-02-07T18:38:00.010+01:00

...är vi fler och fler som sänder tankar och energi till de närmast anhöriga, vänner och klasskamrater till David Birgersson. I väntan på uppdaterad information kan kanske Aftonbladet.se påverka någon, som vet något, att höra av sig till Polisens tipstelefon. Alla iakttagelser är viktiga, tveka inte att ringa och berätta om du har sett eller hört något.

Under dagen, fram tills mörkret sänkte sig över Varberg, deltog frivilliga i den fortsatta sökningen efter den försvunna 18-åringen. Polisen kommer att återuppta sökningarna under måndagen, och enligt vad vi erfar ikväll, även att dyka utmed stadens kustlinje i början av veckan.

Medan timmarna går, och de tips som inkommit till polisen i Varberg noga gås igenom, sänder vi tankarna till David Birgerssons anhöriga. Vi är många, många som finns med er i tanken.

Vi hoppas att ni känner det!

Rekommenderade länkar:

Hallands Nyheter

Radio Halland

Eloger, empati och envishet!

2010-02-07T15:08:00.006+01:00

Hundratalet frivilliga har under gårdagen och idag organiserat sökt efter 18-årige David Gunnarsson som försvann efter en gymnasiefest natten till fredagen. Via Hallands Nyheter kan vi hålla oss informerade om vad som händer i sökandeet, och därmed hålla ryktesspridning och felaktiga uppgifter om än det ena än det andra på avstånd.

Det finns en familj, släkt och vänner som idag mår riktigt dåligt och som oroar sig på gränsen till vansinnighet på grund av David Birgerssons försvinnande. Det finns också de som på ett förvånande sätt sprider rykten, spekulerar och skriver om hypotetiska antaganden som skulle kunna utgöra en förklaring till det som hänt, men som dessvärre bara bidrar till ett större kaos.

Låt polis, frivilliga och andra seriöst engagerade få vara befriande från spekulationer som sårar. Låt de anhöriga få slippa läsa om hur "nära vänner" i press uttalar sig om sådant de inte har en aning om. Ta ditt ansvar, håll dig till fakta och det du får veta som förstahandsinformation. Lämna allt annat snack därhän.

En eloge till alla de som engagerar sig i sökandet och som visar envis medmänsklighet i detta nu, oavsett om de känner David Birgersson eller inte.

Försvunnen 18-åring!

2010-02-06T16:37:00.007+01:00

David Birgersson, 18 år, är försvunnen sedan natten till fredag. Efter en gymnasiefest på nattklubben Oscars i centrala Varberg, finns inte ett spår efter 18-åringen. Klockan 01.22 ses David Birgersson gå västerut, därefter har ingen sett honom.

Över stora delar av Varberg sitter lappar uppsatta med uppmaning om att den eller dom sett, hört eller vet något ska höra av sig till polisen! David Birgersson var vid försvinnandet klädd i traditionell tyrolerdress då festen han deltog i var en maskerad.

Lärare, släkt, vänner och klasskamrater letar efter David Birgersson, och kanske kan det vara så att någon av alla er där ute i bloggsfären fått nys om något? Ring isåfall till polisen i Varberg! Minsta lilla sak kan vara viktig i sammanhanget - låt de som har erfarenhet av sådana här försvinnanden avgöra om informtionen du har är "värd något" eller inte. Bara ring!

Namn och bild publiceras med föräldrarnas tillstånd på aftonbladet.se

Gratis är gott!

2010-02-01T06:37:00.001+01:00

Vi prövar att ha köpstopp i familjen under en månad. I familjen och i familjen, det kanske är en sanning med modifikation. Köpstoppet gäller inte alla i boet. Inte en shälften. Närå, stoppet gäller bara mig av någon obegriplig anledning och infördes vid ett husmöte i helgen. Samtliga i boet, som var gamla nog att begripa att räcka upp handen på rätt ställe, fick rösta och då blev utgången 2-1, förlorare jag. Trots att jag försökte muta tjugomånadersbabyn att sträcka en vänsterarm mot taket och lockade med kex, föll jag på målet och var den enda som röstade till fördel för mig.

Nu har jag underkastat mig att hålla redigt hårt i slantarna i trettio dagar från och med nyss. Gah! Magsår redan nu. Inte så att jag brukar shoppa varje vecka, eller ens varje månad, men valfriheten har funnits där. Att kunna shoppa om jag velat. Nu vill jag ju shoppa konstant. Kopplas samman detta plötsliga begär med ordet "förbud" och fattar att det som är stoppat det lockar och at det suget är det tuffaste suget av dem alla.

Nu får de kommersiella hjulen alltså snurra en månad utan mina bidrag. Jag ber om ursäkt till alla butiksbiträden och alla snabbmatskockar. Förlåt att jag sänker er omsättning.

Fredagsreflektion nr 8

2010-01-29T06:40:00.001+01:00

Det är så ofta vi tänker "äh, jag gör det imorgon". Och så gör vi det imorgon och livet går vidare som om inget skjutits upp. Allt är i sin ordning. Frid och fröjd. Men så inträffar situationer som du inte kan skjuta upp till morgondagen, eller någon annan dag alls, och stressen kommer krypandes. Några av oss arbetar bäst med piskan vilandes mot ryggen, andra brakar samman och klarar inte att tänka klart. Oavsett.

Jag sköt upp en sak som jag idag känner ånger över att jag inte där och då tog tag i. En före detta arbetskollega hade fått cancer, sjukdomsförloppet gick med ljusets hastighet och endast en vecka efter att jag fått beskedet om att personen var sjuk, nåddes jag av dödsbudet. När jag fick veta att den före detta kollegan var sjuk, låg inlagd för vård och att läkarna givit kollegan tid till påsk att leva, lindades min tanke om ett besök in i en bekväm linda. "Ja, men okej. Då hinner jag ju upp till sjukhuset närta vecka, tänkte jag".

Jag hann inte upp. Han steg upp ett steg före det att jag hann möta honom. Nu väntar begravning. En ceremoni jag bävar för. Inte för att begravningar är tillställningar jag ser fram emot generellt, men nu känns det tyngre än nödvändigt då mitt slöa jag och mitt "det jag inte gör idag gör jag imorgon"-tänkt ställt till det. Skit också att jag inte gick till honom när jag först tänkte tanken. Skit också att han inte längre finns här. Och skit också för att vi ännu inte lyckats läsa cancerproblematiken i världen!

Sensmoral: Gör inte det du kan göra idag någon annna dag. Just do it - today!

Vilket klipp!

2010-01-26T22:16:00.004+01:00

För drygt tre miljader svenska kronor har nu Spyker (äntligen) fått lov att köpa SAAB. Jag kör visserligen inte SAAB längre, någon stal min lilla svarta i börja av förra decenniet och då sa jag "aldrig mer", men givetvis är jag glad å alla SAAB-ägare, - arbetare, - fans, - pampar att bolaget fortsätter produera bilar med avsändare Sverige!

Det finns väl inga garantier att SAAB kommer att överleva i all evighet, med tanke på konkurrens och sin litenhet, men återigen - vad skönt att affären innebär att x antal kan behålla sina jobb, slappna av och se våren an med tillförlit!

Att Fiats VD dömer ut affären beror säkert på att han inte fick köpa SAAB! Tji fick han!

Fredagsreflektion, nr 7

2010-01-22T06:40:00.000+01:00

Ibland fryser tillvaron till rejält och det blir snuskigt kallt om baken. Trots att man är inomhus. En vän berättade om en kille som kände en tjej som hade en pappa som ägde en butik. Här kommer en sann och ganska färsk berättelse, som är svinkall men som har en krum på slutet som visar att någon där uppe minsann inte tappat handtaget om rättvisan!

Butiksägaren, fortsättningsvis kallad Kalle Karma, var smygrasist och hävdade att univerums alla snatterier begicks av invandrare. Kalle Karma portade gärna och ofta människor med, ett för honom, avvikande utseende från sin butik och berättade med yviga gester att han så gjorde. Kalle Karma skröt ikapp med måsarna om hur lite svinn han minsann hade i sin butik, och att han minsann hade vett på att sätta span på skumma kunder.

Kalle Karmas butik delade entré med en annan butik och i den andra butiken hade saker börjat försvinna. Konstigt, tyckte personalen som inventerade, det stämde illa med kvitto och kvar på hylla. En anställd i den andra butiken drog sig till minnes att Kalle Karmas son synts vandra runt bland hyllorna och vid ett tillfälle burit på en hel hög med diverse varor. Var var de varorna nu? Konstigt, tyckte personalen som inventerade och pratade med Kalle Karma.

Nu kommer den lilla krummen. Vet ni vem som snattat massa, massa, massa varor i den andra butiken, den som delade entré med Kalle Karmas? Jo, Kalles egen son! Och han är tokblond, blåögd och minsann inte alls avvikande från den svenska modellen. Jag kan inte känna något medlidande med Kalle Karma, jag gör nämligen sällan det med smygrasister, när han och hans butik nu gått i konkurs. Ni ser när ryktet nådde byn att Kalle, som i alla år klandrat invandrare för brottstatistiken, närt en snattare vid sin barm, valde byfolket att inte handla hos Kalle Karma.

Inga kunder, inga pengar och Kalle Karma körde i konken!

Så svårt!

2010-01-17T10:47:00.003+01:00

Jag inser att jag lovat något som jag inte kan hålla. Om jag ska hålla löftet måste jag sluta blogga. Jag klarar helt enkelt inte av att inte KLAGA. Jag vet. Patetsikt. Men om jag inte får klaga på, låt säga blindgalna makthavare, odemokratiska idioter, trångsynta tanter, slappa sillar och makalösa män så vet jag inte om vad jag ska skriva. Ibland.

Det är ju inte så att jag har ett behov av att klaga var eviga dag, men att få sänka saker, skeendern och händelser i närliggande flod då och då, är väl ändå en mänsklig rättighet? Jag fixar inte att vara rar och redig i bloggsfären längre. På jobbet måste jag vara det konstant och utan undantag, så jag behöver nog en ventil...bloggen! Därför, framöver kommer Tojjan att tycka till som Tojjan kan, vill och bör (?) göra. Ah, vad gott att ha klargjort mitt misslyckande med att vara klagolösheten personifierad.
Let´s rock!

Det blev tyst och stilla!

2010-01-12T21:33:00.004+01:00

Fråga: Vad är det som varit dött, legat nere och inte fungerat en endaste sekund de senaste sju dagarna? Svar: Boets trådlösa IP-telefoni och bredband. Klassisk (idrotts-)fråga: Hur kändes det? Ett inte lika klassiskt svar: Det kändes tyst och stilla. Och kanoners bra!

Vi har varit avskärmade från sajber och från telefontrådar i fler än sju dagar och registrerat att det varken kivats om datorer eller pratats i telefon till natten. Vi har njutit av att lojt landa i soffan för att titta på TV eller läsa en bok samt att ha en massa finfina moments över till varandra. Vi har haft det tyst och stilla. Och nästan ändrat livsstil i boet. Nu vet vi att det (fortfarande) funkar alla tiders utan facebook, blogg och e-post. Bra att vi vet det!

Den gamla Tojjan hade ju självklart skrivit ner det trådlösa strulnätet, klagat över inre stress att inte kunna läsa jobbrelaterade mail på fritiden, definitivt upplevt att livet blev något gråare utan sajber och minst nio gånger i tanken formulerat ett potentiellt soptunnebrev till Sverker. Den nya klagofria Tojjan tackar för all underbar tid som frigjordes och skriver minsann inte ett uns negativt om den trådlösa, med betoning på lösa, vardagen vi just upplevt.

Det är skönt att (fortfarande) inte ha klagat (annat än i hypotetiska fall) 2010!

Utan att klaga - är det möjligt?

2010-01-04T13:29:00.008+01:00

Jag kände av det stora vemodet på nyårsnatten. Med raketer och barn som exploderade i individuella yror runt mig, insåg jag hur förbannat bra vi har det i vår vrå av världen. Inga krig, ingen nationell hungersnöd, inga livsfarliga småkryp eller ormar. Vad klagar vi för? Är det den där Jante med sin lag som ställer till det i vårt optimistiska sinne med ojämna mellanrum, eller är det en del av människans (o)natur att låta klagan höras och spridas?

Jag yttrade inga nyårslöften på nyårsafton. Av tradition sedan ett år tillbaka (oj oj) basuneras numera alla "jag-ska-aldrig-mer" och alla "nu-ska-jag-bannemej"-löften ut efter trettondagshelgen. Då är feta fester och kuliga kalas över och vardagen återintar sin position som ohotad etta i rutinledet. och först då kan jag fokusera på det jag vill förbättra.

Men, tillbaka till vemodet på nyårsnatten. Jag tänker inte klaga en enda gång (offentligt) under 2010. Jag ska se, om än makrolitet, något positivt i allt som sker och jag ska inte klaga! Jag tror nämligen att alla, inklusive jag själv, kommer att må väldans mycket bättre om glaset är halvfullt och inte halvtomt. Jag ska välja det halvfulla vid eventuella vägskäl jag ställs inför.

Att jag i generna är en ganska problemfri typ som sällan gnyr över smält smör, kan ju onekligen ge mig en viss fördel, men även Tojjan får sina klagobryt och blir en bitter typ. Ibland. Men nu är det slut, över och finito med det. Iallafall under 2010.

Gott Nytt Decennium!

2009-12-31T22:19:00.003+01:00

Vi säger bye bye till 2009, som undertecknad inte gillade det minsta, och säger tjabba tjena hallå till 2010. Ett nytt decennuim, nytt år och garanterat ett bra år!

Ha en underbar nyårsnatt, men var rädda om varandra och drick bubbel med förnuft!

God Jul!

2009-12-23T19:57:00.005+01:00

Från Tojjan till alla trogna, glada och fantasifulla bloggvänner i sajber önskas en rejält mysig, lugn och trivsam jul!

Krama om varandra hela julen och skänk en tanke (och kanske en slant) till de som av olika anledningar antingen inte finns med oss eller inte har möjlighet att fira den innerliga jul vi så träget önskar.

Tojjan med bihag och bohag rör sig över kulafton in i landet, där snön inte regnat bort och där barnen fortfarande har vett och etikett på att uppskatta den familjära tillställningen julen bör vara. Utan berg av klappar och glöggmosig röra.

Några ord...

2009-12-14T06:18:00.000+01:00

...som passar just nu...i saliga ordklassröror...är följande:

tacksam, påföljd, stolta, trygg, glad(are), allvarligt, ödmjuk, innerlig, hoppfullt, allvar, upplagt, kontaktytor, lojala, luftslott, serverat, ärlighet, vittring, påläggskalvar, juridik, skratt, konsekvens, e-post, vänskap, karma, kvarnhjul, galghumor, lön, uppsträckning, ömhet, samtala, kyla, agerande, berg, hörn, trohet, bida, raljera, insikt, bubbla och tacksamhet.

Alla dessa ord. Vad glad jag är över att någon kommit på dem så att jag kan uttrycka dem.

Tänd ett ljus!

2009-12-13T05:52:00.000+01:00

Det så svenska och bedårande lussetåget träder in i stugor och hem denna morgon. Mången gång har vi väl alla tagit ton i något tåg och låtit vänner och bekanta njuta (?) av lika svenska och bedårande lussevisor.

Det är med spänning jag kryper tillbaka till den varma sängen, släcker ner dator och lampa och med traditionell förväntan lyssnar efter tassande små fötter som närmar sig sovrummet. Kanske kommer luciatåget förbi mitt hem idag? Kanske, kanske...

God Lucia på er där ute i sajber. Tänd ett ljus idag för någon ni tänker på och bryr er om. Oavsett.

Fredagsreflektion, nr 6

2009-12-11T06:16:00.001+01:00

I veckan fick jag anledning att reflektera över min humor. Tillsammans med ett gammalt vänskapsgäng, kallat Söndagsklubben, spåkade vi om vad som är roligt i livet. Värdsliga saker som TV-program, filmer, en åktur i Balder, forna festligheter, kära återseenden nvar givna. Vi mindes en hel del av just nämnda kuligheter och skrattade. Sedan sa jag att reklam är kul och det blev tyst i församlingen. Helt tyst.

Jag kan skratta till bra och rolig reklam. Kanske bottnar skrattet i känslan av att det där var så kul att jag bara inte fattar hur de kom på det, men oftast är det igenkänningsfaktorn som får mig att garva i kanalernas sponsrade programavbrott. Min senaste favorit är två röda överviktiga, helsärksklädda herrar som vältrar sig i en säng samtidigt som två personer vänslas lite sött. I samma säng. Inte särskilt kul, kanske du tänker. Men se det tycker jag eftersom budskapet i reklamen var att inte låta röda prickar störa intimlivet. Typ.

Först trodde jag att det handlade om någon (ny?) form av svamp vi kan drabbas av. Men snart begrep jag att det var rakning inblandat och aha! då trillade poletten ner och jag skrattade. Missförstå mig rätt. Jag varken skäms längre, använder hyvel annat än till ost längre, roas inte aldrig av överviktiga personer men dessa män i sina röda helkroppsdressar var oemotståndliga. Kanske kan även de röda prickarna bli det tack vare reklamen?

Säkert är jag inte ensam om att ha upptäckt röda prickar på generande ställen strax före eller i värsta fall mitt under en intim akt. Och jorå, de är pinsamma. Prickarna alltså. Äntligen hävdar del av den producerande mänskligheten att de nu löst detta problem och alla som idkar intimt umgänge och har känt av röda prickar jublar. Eller?

Jag skrattar iallafall vidare och jo vars, lite rodnad - som i generad - uppstår på kinderna. Raka med förnuft och undvik trångboddhet i sängen.
- Se reklamen och du förstår vad jag menar!

Det är de små sakerna i livet!

2009-12-10T06:12:00.000+01:00

Jag kan känna glädje över de små sakerna i livet. Sådant som vi inte alltid tänker på, utan mer tar för givet. Närmast syftar jag till de vänliga handlingarna som ett hej, ett leende och en KPA, klapp på axeln.

När barnen säger god morgon besvarar vi det med ett leende och bekräftar därmed att barnet gör rätt i att säga god morgon. När en person ler mot oss besvarar vi förhoppningsvis det för att vi mår så väl inombords av att få ett leende och per automatik vill ge tillbaka samma härliga känsla. Och när vi får en KPA sträcker vi ut de kanske lite slitna ryggkotorna och växer någon millimeter. Det är de små sakerna i vardagen, de så enkla handlingarna som ger feedback och trivsamhet i det stora livet vi lever.

Ibland är det gött att få ge före det att man fått. Kanske är det typiskt svenskt, att vi inte riktigt fixar det där med komplimanger och beröm, och kanske borde vi bli bättre på att ta emot och att ge? Min önskeklapp till omgivningen är att vi skrotar allt vad prestige heter, tar en titt i (back-)spegeln och frågar oss om det är något i vårt beteende vi kan förbättra för att stärka oss själva och andra. Det är så sent nittiotal att vara en vandrande egotripp och enbart sörja för det som ligger en själv närmast.

Idag, torsdagen den 10 december, har vår svenska journalist Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i 3000 dagar, det vill säga 8 år, utan att ha begått ett brott. Skicka ett hej, ett leende och ge en KPA till honom via tanken. Det är de små sakerna i livet, ni vet...

Länktips tack!

2009-12-07T15:05:00.004+01:00

Ibland går det stilltje i att finna finurliga sidor på nätet. Inte ens den fantastiska sökmotorn google kan bistå med hjälp och lätta tristessen från tangentbordet. Så, en efterlysning! Vilket är din favoritlänk? Tips belönas med varma ord och stor repsket.

Var gärna kreativ och undvik svt.se, och dylikt. Dem hittar jag själv till. Däremot vore det en underbar bloggklapp att få öppna nya sajter och ta del av nya tankar och texter.

Fredagsreflektion, nr 5

2009-12-04T06:11:00.002+01:00

Ikväll ska två bli tre och som alltid är det vi tittare som avgör. Jag har, i likhet med drygt två miljoner andra, följt kampen om sångpokalen anno 2009 i Idol varje vecka. Från start fångade Calle Kristiansson mitt (omusikaliska) hjärta och detsamma vad gäller Sveriges svar på Sebastian Bach Erik Grönwall. Tove Östman Styrke har jag däremot haft svårt att bli klok på. Ena veckan en rocker av hög klass, andra veckan en medioker sångerska. Jag vet att hon bara är nyss 17 fyllda, och säkert har en lysande karriär framför sig, men Idol känns inte som ett forum för henne. Inte i år, inte i konkurensen med herrarna Kristiansson och Grönwall.

Inför kvällens mycket viktiga framträdande sjunger Idolerna två låtar var som juryn valt ut åt dem. Utifrån min smak och tycke är allt klappat och klart:
Calle ska sjunga Walking in Memphis, Erik Run to the hills och Tove tar ton i Greatest love of all. Två av tre låtar känns klockrena och borgar för en rejäl duell, medan en känns både fel och överambitiös. Det är dessa låtar som kommer att avgöra, favör herrarna. Tror jag. Vad tror du?

God helg, mys på i andra adventstider och glöm inte att kolla spolarvätskan i bilen. Det är A och O att ha god sikt och undvika tunnelseende.

El(ände), el(ände)!

2009-12-03T06:45:00.002+01:00

Vilka problem man kan ställas inför. Som om livet hade en inbygd mekanism att återkommande utmana individens förstånd, fysik och fömåga. Jag tänker på de så kallade I-landsproblemen, ni vet de som är synonyma med att det endast går att ta ut 500-lappar i bankomaten, att busstidtabellen alltid är felzynkad med Fröken Ur och att vi fick mindre bra plaster i biosalongen.

Just nu kämpar vår lilla familj med en ljusslinga på balkongen på andra våning. Vi vill ha upp den, vi vill pynta fint med konstgjort granris, men vi hittar ingen bra lösning på kopplingen av elen. Eländes elände. Mannen i hushållet, som för övrigt är elektriker i botten, gnuggar geniknölarna i jakt på en perfekt lösning medan jag ifrågasätter om det finns perfekta lösningar - av I-landsproblem i stort och övrigt generellt.

Vid frukostbordet, i sms under lunchrasten och vid middagsbordet presenteras diverse förslag på kabeldragning och annat. Vi vill ha ljus utanför vårt hus, och idén om att belysa balkongräcket har snart blivit en fix idé. Mannen ska lyckas och mannen ska lyckas lösa det helst igår.

Medan förslag förkastas och nya tillkommer, trär jag på mig förklädet, badar ungarna och pyntar på i hemmets vrå. Jag är övertygad om att belysningen kommer att lysa upp både balkong och tillvaro inom en överskådlig framtid, och tar det hela med viss ro. Var sak har sin tid. Så även att finna lösning på I-landsproblemen.

Detta är nog ett av de mer ytliga inlägg Tojjan tyckt till om, men vaddå? Om jag skulle presenterat de reella utmaningar som vi brottas med, skulle du aldrig (?) ha läst till detta ord. För det är väl så det är, att vi har fullt upp med våra respektive livssituationer, att det kan vara helt okej att raljera över, och läsa om, något så simpelt som en elslinga på balkongen?

Bildts blogg borta!

2009-12-01T06:24:00.001+01:00

Sveriges utrikesminister har fått sin blogg bortcensurerad i Kina. Tydligen har hans uppladdade tankar om och kring läget i världen väckt en vargflocks ilskna känslor och konsekvensen av detta är att Bildts blogg inte längre går att hitta via Internet, om du är online i Kina.

Ganska intressant, tycker jag. Vad kan Bildt ha skrivit som av Kinas ledare uppfattas som olämpligt? Tja, kanske lite om de mänskliga rättigheterna, en del om demokrati och kanske något om yttrandefrihet? Jo, jag vet att det sista är en del av de mänskliga rättigheterna, men vilken annan punshline hade jag kunnat komma på?

Jag hade tydliga tankar om att Kina fick arrangera OS 2008. Jag har lika tydliga tankar idag om hur landet sköts och under vilka livsvillkor det vanliga folket måste leva. Viker faktiskt inte en millimeter i de tankarna. Och angående Bildts blogg, vilken jag inte tidigare besökt, är den numera lagd till listan över Favoriter i datorn. Det känns ju lite i-landsbusigt att läsa en blogg som stoppats av makthavarna i en av världens största nationer, utan att mitt IP-nummer registreras och lagras...eller?!

Frid, fred och fräcka paket!

2009-11-24T16:54:00.003+01:00

På söndag är det dags. Första advent och i fönstren skall ljusen tindra. Barnen ska gnistra ikapp med ljuset som gatlamporna reflekterar i den snöfria asfalten under kvällstid, och vi vårdnadshavare ska proklamera julens allvar och budskap. Frid, fred och fräcka paket!

Jag är torsk på julen. När den väl är här. Typ klockan tre på eftermiddagen den 24 december. Då är det too late att ändra och ångra, deletefunktionen upphör att fungera och det är bara att gilla läget. Då gillar jag läget med julen. Frid infinner sig, fred(-ligare) tankar tänks och de fräcka paketen rycker allt närmare ett öppnande.

Inför söndagen och 2009 års första advent har jag planerat att ta tag i en hel drös med uppgifter. Förutom att putsa fönster så att ljusen kan tindra och utöver att sopa bort alla löv som täcker den asfalterade gången utanför hemmet, ska jag prioritera mina kontouppgifter. I år ska julklappskontot stramas åt. De fräcka paketen ska minsann minskas på allvar och inte förrens det är klappat och klart får jag fred i sinnet.

Det var som...

2009-10-09T15:21:00.006+02:00

Det blir ingen fredagsreflektion idag. Den utgår för att ge plats åt ett grattis. Årets mottagare av Nobels fredspris, Barack Obama, just made my weekend.

Kommer nu att orka, eftersom jag återfått hoppet om det inneboende goda, fira en familjemedlems "jämna" födelsedag i dagarna tre.

En lokal - många minnen!

2009-09-30T10:42:00.004+02:00

Igår klev jag in i en lokal och överrumplades av en hel flock minnen. Ett överraskande intryck som jag burit med mig under gårdagens kväll, natt och vidare in i dagens dag.

Jag fick en flashback över en tid som flytt. Jag såg mig själv i blåställ med målarförg i håret, skrattandes, svettandes och slitandes. Jag mindes min delaktighet i att bygga en idrottsanläggning, en basketarena. Och vilken lycka det var. Där och då. Men också igår.

Jag stod i lokalen igår och såg ut golven i de båda hallarna där många, och ännu fler, fötter trampat genom åren. Hörselminnen från basketbollar som i fast rytm dunkades mot golvet, det svischande ljudet från korgnätet när en trepoängare sänktes, och de genomborrande ljuden av visselpipornas signaler. Vad roligt vi hade, vad konstruktiva vi var och vilket bygge vi bygde.

Lukten av välanvända omklädningsrum var bekant. Likaså speglarna i desamma som jag satte alldeles för lågt. Jag är betydligt kotare än vad basketspelare generellt är, vilket reulterade i att drakarna på två meter endast kunde navelskåda sig själva i det reflekterande glasen. Men vi skrattde åt det. Och jag log av minnet igår.

Jag var med och bygde ett slags basketens mecka i vår stad. Byggnaden är konkret och går att ta på. Känslorna, minnena, dofterna och ljuden är däremot abstrakta och finns endast inuti mig. Dock kan jag ta på dem, mentalt, och jag mådde så gott av att få göra det. Och att göra det om och om igen, hela denna vackra höstdag.

Tack för att jag fått uppleva detta. Tack för resan. Nu börjar matchen - igen! På plan finns Tojjan, om än i en annan roll och utan blåställ och målarfärg!

Fredagsreflektion, nr 4

2009-09-25T06:01:00.003+02:00

Är alla känslor av godo för vårt existerande och befinnande? Behöver vi känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje? Veckans fredagsreflektion ska handla om känslor och hur de påverkar mig.

I ungdomens ljuva år då förälskelserna avlöste varandra och tätt följdes av ett krossat hjärta skrev jag sida upp och sida ner i dagboken. Jag var lycklig och förväntansfull den ena dagen, bedrövad och nedstämd den andra.

Strax före de tjugo gjorde jag entré i arbetslivet och upplevde hur somliga människor levde sina liv alldeles ensamma. Oavsett om det var julafton eller en vanlig tisdag i maj var de ensamma. Sida upp och sida ner i dagboken fick ta emot tankar om framtiden och risken att även jag skulle bli ensam på äldre dar.

Vid trettio började de längtansfulla känslorna efter barn smyga sig på. Jag visste att barn inte var en rättighet, visste att inte alla kunde få barn, och givetvis skrev jag om detta i dagboken. Bilder av hur jag skulle få leva ett liv utan barn, i ett hem med man och kanske en Golden Retriver som symboliskt fick bli mitt barn var närvarande. Tills barnet, den förstfödde, kom till världen och jag istället uppfylldes av andra känslor.

Snart knackar medelåldern på min årsdörr. Jag undrar över min hälsa, känner viss vånda då mitt leverne inte alltid varit hälsosamt, sunt och fräscht. Jag borde ha fortsatt med idrotten, jag borde ha festat lite mindre, jag borde ha ätit mer varierat och jag borde ha...

Alla tankar jag tänker bottnar i en känsla. Eller är det tvärtom? Att tankarna uppstår på grund av en känsla? Oavsett, varje känsla och varje tanke, låg som hög, positiv som negativ, får mig att känna mig levande. När jag konstaterat detta är det därför upp till mig och jag vill leva i moll eller i dur.

Alla liv medför sorger och alla liv medför glädje. Vi vet av erfarenhet att våra individuella känsloryggsäckar emellanåt kan bli hutlöst tunga att bära, och att vi inte alltid kan se ett ljus i en dyster känslotunnel. Men vi vet också, i djupet av våra själars brunnar, att vi som art, homo sapiens, är finurligt utrustade med ett försvar och att det går att övervinna allt. Även de mest förvirrande känslorna vi tänker och bär med oss.

Så ja, jag anser att alla känslor av godo för vårt existerande och (väl-)befinnande. Och ja, jag anser att vi behöver känna känslor som oro för att känna säkerhet, rädsla för att uppnå trygghet eller sorg för att kunna uppleva glädje. Känner du som jag?

Har vi redan glömt?

2009-09-21T10:40:00.006+02:00

"- Trots ett starkt motstånd fortsätter vi att gå framåt och fördubblar nästan våra mandat i kyrkomötet. Den ständigt uppåtgående trenden fortsätter och vi har fortfarande inte tappat röster i något val sedan partiet grundades. Det här bådar gott inför det kommande riksdagsvalet!"

Så säger Sverigedemokraternas partiledare dagen efter kyrkovalet. Jag undrar om vi tappat fotfästet fullkomligt eftersom detta högerextrema parti får våra röster? Har vi redan glömt vilka iskalla vindar som svepte över Europa för drygt 65 år sedan, och att allt började med ett "oskyldigt" valbart alternativ i forna Tyskland?

Jag röstade igår. Inte för att jag är överdrivet insatt i de kyrkopolitiska frågorna, utan för att jag inte vill ha in SD i något beslutande sällskap. Vare sig inom kyrkans värld, på riksdagsnivå eller i kommun- och landsting. Det är när vi sviker vår demokratiska skyldighet att rösta, som de extrema partierna kan vinna mark.

Ett år kvar till riksdagsval. Ett helt år att bestämma oss för vad vi vill. SD är för mig inget alternativ, därför kommer jag att lobba för allt vad jag är värd för övriga partier. Min ideologi står åt sidan, rött, blått eller diverse färgblandningar spelar ingen roll. Allt är bättre än SD!

Det är allas skyldighet att använda sin rösträtt i en demokrati för att upprätthålla demokratin. Våga värna om vår frihet, våra grundlagar och vårt land - utan att glida in i ett skymningsland som befolkas av politiker med främlingsförakt, nedlåtande attityd och syn på homosexuella samt människor med olika funktionshinder.

Fredagsreflektion nr 3

2009-09-18T09:47:00.005+02:00

Är det enbart av godo att ha varit på en och samma arbetsplats i tjugo år? Vad kan jag, efter trogen tjänst i ett företag, om omvärlden och samhällets ständiga förändringar om jag traskar på i trygga spår på en och samma arbetsplats? Kan jag mycket om lite? Eller kan jag förvärva värdefull kunskap parallellt med att harva på i gamla spår?

En bekant, som just bytt arbetsplats, mötte en av sina nya kollegor på stan. Vi kan kalla min bekant för Axel och den nya kollegan för Max. Följande samtal uppstod:
Axel: - Hej där! Så du är också ute och handlar inför helgen?
Max: - Jo, frugan skickade ut mig att fylla på kylen du vet (skratt).
Axel: - Hur är det på jobbet? Gick det bra med det där projektet du skulle starta upp?
Max: - Absolut. Du vet, man har ju tjugo års erfarenhet av branschen. Nema problemas där inte.
Axel: - Schysst. Jo, erfarenhet är ju bra.
Max: - Jo, visst är det så. Jag fattar inte att du slutade hos oss. Du kunde det mesta.
Axel: - Mm, men det blev också ganska tråkigt till slut. Ingen utmaning, om du förstår.
Max: - Vaddå utmaning? Det är skönt att slippa jobba hårt (skratt igen).
Axel: - Jag tycker nog tvärtom jag. Gamla hjulspår blir lätt sliriga.
Max: - Äh, vad då? Så länge man blidkar chefen är allt lugnt (skratt för tredje gången).

Nu faller det sig så att min bekant Axel inte hinner fortsätta samtalet och avslutar med en att ge sin före detta kollega en klapp på axeln, ett "vi hörs" och går vidare. När Axel, efter att ha inhandlat det han skulle i stadens butiker, kommer hem är det en känsla i maggropen som maler och maler. Hade han gjort fel som sagt upp sig och bytt arbetsplats? Var det dumt att söka utmaningar i nya arbetsuppgifter? Max hade ju rätt i sak. Axel kunde sitt jobb. Och var mycket duktig på det.

Det som jag (Tojjan) reagerade på då historien återberättades för mig var den slentrian som Axels före detta kollega så tydlig stod för. Det där om att bara göra det allra nödvändigaste för att få fullfölja sin uppdragsbeskrivning och blidka chefen. Hur många fler sådana snubbar (och snubbor) hasar omkring på våra arbetsplatser? Och gör de ett bra jobb? Diskar de någonsin kaffekoppen i personalrummet, eller är det på grund av sådana som Max alla dessa varianter på "diska-din-egen-kopp-lappar" sätts upp?

Personligen har jag aldrig stannat längre än sex år på en och samma arbetsplats och för mig är det en merit. Å andra sidan, jag är inte tillräckligt gammal för att kunna ha varit på ett och samma jobb i tjugo år. Vem vet hur jag känner då? Men om jag blir en trött, bekväm, arbetsskygg (?) typ som bara hasar omkring och lyfter lön - säg till mig! Åtminstone om jag är kvar i samma bransch, vilken även Axel och Max är; i skolan som lärare!

Fredagsreflektion, nr 2

2009-09-11T06:01:00.003+02:00

Fredag igen och en ny reflektion för er som ids läsa. Denna vecka har jag funderat över massmediernas inflytande på oss. Som exempel ska jag utgå från sommarens hybris kring svininfluensan..

Vid googling på ordet "svininfluensa" fick jag i augusti ("ungefär) 1 280 000 träffar på svenska sidor. Utöver kvällspressens frågelådor om den världsomspännande influensan, fann jag exempelvis att Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket varit om sig och kring sig och lagt ut information om sjukdomen. Dessa sidor kan anses som tillförlitliga och därmed som relevanta källor att hämta kunskap från. Inte lika trovärdiga anser jag att massmedierna.

Att sätta ordet svininfluensa i rubriken på löpsedeln lär ha sålt tusentals extra nummer under juni, juli och augusti. Om texten i tidningen dessutom spär på en redan skakad nations farhågor om insjuknande, är det inte så konstigt att vi fick hybris (och kanske fortfarande har) när det handlar om influensan. Eller vad sägs om följande saxade nyheter:

Enligt en prognos kommer över 400 000 svenskar att smittas av svininfluensa i höst även om vaccineringen kommer igång snabbt. I värsta fall kan fler än fem miljoner svenskar drabbas.
- Sydsvenskan.se den 14 juli 2009

WHO höjer till fas 5 på sin sexgradiga pandemiskala. Det innebär att influensaspridningen nu är så stor att en pandemi är förestående. (Pandemi betyder epidemi, vanligen av infektionssjukdom, som sprids över världsdelarTojjans anm.) - Aftonbladet.se den 3 augusti 2009

Och slutligen klippet som fick mig att sucka djupt:
Den höjda beredskapen märks på de populära semesterorterna på Cypern. Hotellgäster som klagar på huvudvärk och ber om en alvedon gör personalen nervös och får många följdfrågor. En kille från Varberg som var på Cypern för några veckor sedan ska, enligt uppgifter till HN, ha fått åka ambulans till sjukhuset efter en sådan förfrågan. Han fick också sitta i karantän på flygplatsen. Hallands Nyheter.se den 22 juli 2009

Men hallå! Vi har att göra med ett luftburet virus som orsakar feber, hosta, muskelvärk och trötthet. En klassisk influensa som smittar precis som alla tidigare influensor gjort. På den fronten intet nytt. Att viruset är en ny konstellation av influensavirus från gris, människa och fågel är den enda nyheten i sak. Och för guds skull, vi talar om en influensa - inte Digerdöden!

Som alltid i influensatider gäller det att undvika att bli spottad i ansiktet av en insjuknad, slarva med handhygienen och endast äta från sin egen tallrik. Jag frågar mig därför varför massmedierna låtit drevet gå mot dessa influensabakterier på det sätt som de gjort. Var sommarens nyhetstorka så torr att vi var tvungna att skapa hybris i folkhemmen och skriva om massvaccinationer, samhällshot och fara å land å rike? Det ska bli intressant när hösten är över att summera massmediernas hejarklacksrop på fritt vaccin till alla, farhågorna om samhället som kommer att haverera och om det verkligen blev det värsta scenariot; fem miljoner insjuknade bara i Sverige!

Tills dess ligger jag lågt i frågan, känner inte efter mer än nödvändigt då jag vaknar till ännu en vacker dag i Herrens fantastiska värld och fortsätter att umgås med mina snoriga lekkamrater. Prosit på er!

Ska jag spela den här matchen?

2009-09-07T11:12:00.002+02:00

Ponera att din ännu icke vigda (med dig) livspartner vill lämna föreningen som omger den Svenska kyrkan för att partnern inte med gott hjärta kan ställa sig bakom föreningens stadgar, syften och mål.

Ponera att din partner tydligt proklamerar budskapet om Darwins teorier på diverse tillställningar och med vass tunga kritiserar allt från sanninghalten i att de tre vise männen verkligen hittade krubban och lille Jesus, till att Moses delade vattnet och skickade gräshoppor över Egypten.

Ponera att din partners kritik är otvetydig om var denne står i frågan kring föreningen Svenska kyrkan, och så snart året (varje år) lider mot sitt slut tänker säga upp medlemskapet. Dels utifrån ett ekonomiskt argument, dels utifrån argumentet om att vi aldrig ser några "matcher". Varför då heja på den föreningen? Förstår ni vad jag menar? Bra.

Förklara då gärna hur det kommer sig att densamme partner vill, om och när det skulle bli aktuellt, viga sig i kyrkan inför Gud, Jesus och alla de andra figurerna som representerar föreningen Svenska kyrkan. Var är logiken? Meningen med varför? Eller är det rent och skärt hyckleri?

Fotnot: Eventuella likheter mer personer i min omedelbara närhet är en ren slump.

Fredagsreflektion, nr 1

2009-09-04T06:01:00.003+02:00

Jag ägnar denna första reflektion åt en snabb titt i backspegeln och frigör några tankar i ämnet semester. Den lexikala betydelsen av ordet semester är enligt ne.se följande:

"/.../ arbetstagares årliga, av arbetsgivaren betalda ledighet för rekreation."

Vidare kan vi läsa att det var 1938 som de anställda i Sverige fick lagstadgad rätt till semester, två veckors betald ledighet, att antalet veckor under senare år utökats för att idag vara föreskrivet i den så kallade semesterlagen att fem veckors årlig semester ska gälla. Detta om du har ett arbete och har tjänat in dina semesterdagar. Ne.se upplyser oss även om att semesterledigheten bör ge arbetstagaren en ledighetsperiod "av minst fyra veckor under juni, juli och augusti."

Okej. Så långt - inga frågor. Svensk lag lägger ribban, vi följer den och tar tacksamt emot vår ledighet. Frid och fröjd - inga frågor. Men hur har vi det på vår semester egentligen? Att semestern ska vara en tid för rekreation, tycks vara något som vissa grupper i samhället missat. Åtminstone efter vad jag sett sommaren 2009.

Grupp nr 1: Husvagnsfolket med (minst två) medföljande barn
Vi strövade genom en av vår stads många och vackra campinganläggningar en afton i juli. En av de fina, regnfria kvällarna. Oset av flintastek låg som en Londonfogg över området. I var förtält satt minst en uppsättning camparfamilj med barn och åt och drack. I många förtält satt flera familjer och idkade samkväm. En vacker svensk sommarvy.

Njae, inte den kvällen då vi passerade genom detta sätt att rekreera sig. Det var barnskrik, vuxenbråk, hundskall, tomgångsskörning, flaskklirr, husvagnsdörrar som smällde igen, tandagnisslan efter en vurpa med cykeln, hojtande om att lådvinet var slut, tjat om att få spela minigolf (igen) och en hel del annat liv som jag väljer att lätt censurera här.

- Hur orkar dom? frågade vi oss då vi kommit hem till vår lugna lya. Är det semester? Det enda batteri som laddas på campingplatsen vi strosade genom var väl bilbatterierna då vi faktiskt inte såg en enda bil i rullning (kanske berodde det på lådvinskonsumtionen?).

Grupp nr 2: Kulturfolket med (minst tre) medföljande barn
Denna grupp känns igen på sin relaxade klädstil; fördomsfullt kan de beskrivas att vara klädda i den inte allra senaste modellen av jeans, T-tröja och sandaler. Deras outfit har gälla färger, deras hår (iallafall barnens) detsamma. De äter medhavd matsäck, kör Volvo 745, har ingen koll på tiden men letar konstant efter kulturföreteelser att betrakta. Liseberg räknas inte (till barnens förtret) till något sådant. Nej, här gäller glasblåsning, silversmide, artefakter från medeltiden skogsstenar som talar, konstutställningar (utan inträde) och forntidslämningar som ingen förutom den svenska arkeologeliten förstår sig på.

Kulturfolket valsar runt på diverse visningar som kan bidra till ett kulturellt klimax och detta folk hänger på låset till vår stads museum var dag, i ur och skur, för att se allt - en gång till. Kulturfolkets barn som efter första museibesöket tappat sugen för det kulturella, blänger ilskt på lokalbefolkningen om vi kommer för nära. Som om det var vårt fel att de hittade en gubbe i en mosse, eller att nån godsherre fick spunk och skrev ner en massa visdomsord (även de obegripliga) på stenar i en skog. Kulturbarnen gör istället revolt. Mot allt och kallar sig plötsligt för anarkister, färgar håret i en än mer gäll färg och slutar att delta i det demokratiska livet. För nu.

- Hur orkar dom? frågade vi oss då vi kommit hem till vår lugna lya. Är det semester? Det enda kulturella klimax det folket uppnår är väl då de i samtal med likasinnade på sin bakgata i sin hemkommun kan visa upp polaroidbilderna av just gubben från mossen och de talande stenarna. Och då har deras barn hunnit färga håret i en ny färg - igen.

Det finns fler grupper att raljera och reflektera över och jag skriver detta med glimten i ögat. Var och en får givetvis använda sin lagstadgade ledighet till det de vill. Men samtidigt, när hade du och din familj en semester som var just en semester, det vill säga en tid av rekreation - utan happenings, minigolf, lådvin, kulturevenemang, gnäll och tandagnisslan?

Ett symboliskt inlägg

2009-09-01T06:01:00.000+02:00

Så var vardagen här med arbete, hämta-och-lämna turer till förskolan, storhandla och "äntligen fredag"-längtan. Så även vardagen som innebär oslagbara minnen vid det alltid försenade frukostbordet, de spontana småbarnskommentarerna när det vinkas hej då i dörröppningen en duggregnig morgon och de njutfulla middagarna med familjen då veckans rabalder och stå redovisas över tacosfrossan.

Härligt att vara tillbaka i vardagen! Medger gärna att semestertider och svensk sommar inte är lika med lugn, ro och romantiska nätter. Inte längre. Annat var det förr, tiden före förskola, föräldraskap och fantasilösa (?) fredagsmiddagar. Då var vardagen det som höll uppe själen eftersom vardagen innebar vila från pub, danshak och ändlösa videosöndagar på sofflocket med kebabrulle och mycket kolsyrad dryck - utan spets av Absolut.

Vad skönt att var sak har sin tid, att vi inte fastnar i en ålder och sedan tvingas loopa i den år efter år. För ack och ve vad less jag varit på kebabrulle med veckans VHS om jag tvingats uppleva åren runt tjugo igen och igen och igen. Det som då var en självklarhet, är för mig en lyx idag.

Ser fram emot en höst då vi bojkottar tacos, är lite wild and crazy och hyr en rulle som vi avnjuter till en annan slags rulle från topplistan, och sedan somnar mätta och stinna med kolsyrebubblande bukar.

Välkommen kära vardag, anno hösten 2009!

Snart, snart snart...

2009-08-27T23:18:00.003+02:00

...är undertecknad tillbaka med vasst tangentbord. Då ger det sig om det finns några "readers" kvar här ute i sajber.

Vi skrivs den 1 september.

Tips och tävling!

2009-08-03T21:47:00.003+02:00

Avbryter bloggsemestern med ett länktips till en nydanande designer...Tvillingtand
Tävla om du vill, scrolla runt bland hennes alster och njut! Det är värt det!

Nu mer semester!

Semesterpaus!

2009-07-09T15:12:00.003+02:00

Tack för efterfrågan om ordsnurrerier. Känns bra att vara saknad i sajber, och jag får villigt erkänna att jag saknar livet med bloggen, men att anat tagit tid under vår och sommar. Tojjan kvar, kommer att återvända med nya tyckar-stormar när sommarvindarna mojnat.

Tills vi skrivs, njut av månaderna utan bokstaven "r"...

Mellan hägg och syrén

2009-05-21T12:54:00.004+02:00

Idag flyger Kristi sin himmelsfärd och vi befinner oss mellan hägg och syrén. Den vackraste tiden på året, enligt vissa. En kvämjelig tid för andra. Pollen når sitt klimax och min lilla famlij knaprar antihistaminer som om det vore lördagsgodis. Alla mynt har två sidor, allt har en bakisda.

Jag minns mina ungdomligare års skolavslutningar. Visst blommade syrénen då? Visst var gymnastiksalen, kyrskosalen och klassalen smyckade med dessa väldoftande blomster. Hur mådde allergikerna under sjuttio- och åttiotalen? Var det färre allergiker då, än idag? Eller hade inte antihistaminerna uppfunnits, eller var allergikerna förpassade till lufttäta vrår?

Blommor och blomster, vår och vackert väder i all ära. Men för familjeron behövs regn lite då och då som skäljer bort pollen från det offentliga rummet. Kontot för allergidämpande preparat närmar sig gränsen för att ha övertrasserats. Och än befinner vi oss mellan hägg och syrén. Än är det inte över.

Loppis, Moskva och ettåringar

2009-05-16T06:40:00.001+02:00

Äntligen helg. Veckan har varit. Punkt slut. Nu ser vi ljuset i tunneln.

Dags att möta lediga dagar med att stå på loppis i en varm inomhushall, reta upp oss på den östeuropeiska dominansen i Eurovision Song Contest och idka samkväm med en hel drös ettåringar ute i det fria.

Vad ska du göra i helgen? Eller om du tittar in efter helgen, vad gjorde du?

Karaktärsfulla fjäderfän

2009-05-15T06:30:00.000+02:00

Smilfinken - de kännetecknas av sitt stora intresse för att bli omtyckta. Deras sociala ritual går ut på att alltid le och vara trevliga mot alla, till och med mot rovfåglar. På så sätt tror de att de vinner social status.

Dårfinken - Man märker direkt då de kommer flygande. Fjäderdräkten är oftast udda, men fågeln har en munter sång och ett varierat läte. Den är dock en smula oberäknelig och den häckar precis där den känner för det. Den mår gott av att dricka alkohol.

Mesen - en mycket liten fågel, ofta beige. Man får anstränga öronen för att alls kunna höra den. Så fort större fåglar vistas i närheten, flyr mesen och tar skydd bakom andra mesar.

Ruggugglan - Känns igen på sin grälla, men ruggiga fjäderdräkt och hesa läte. Brukar mopsa sig mot andra ruggugglor och hävdar aggressivt sitt revir. Den hackar ofta på andra ruggugglor av samma kön.

Skatan - Brukar hacka på mesar, ruggugglor och andra arter. Söker sig till kackel. Häckar tillsammas med andra skator och då blir det en ganska skränig flock.

Muntergöken - En trevlig liten fågel som kan umgås med de flesta andra arter. Har en vacker röst och ett ljust sinnelag. Använder sällan näbben till att hacka på andra. Bryr sig oftast inte om att putsa fjädrarna utan ägnar hellre sin tid åt att underhålla andra med kvitter och sång.

Hackkycklingen - En fågel som befinner sig längst ner i näringskedjan av fåglar. Har som uppgift att reta upp sin omgivning så att andra fåglars rovdjursinstinkt inte går förlorad. Känner sig för osäker för att flyga.

Skrattmåsen - har röstresurser som slår det mesta och en av dess instinkter är att överrösta alla andra fåglar. Använder ett skrattliknande, gutturalt läte i de flesta sammanhag, även då den känner sig hotad, generad eller ilsken.

Källa: http://huvudbrydd.blogg.se/

Hur tänkte de här?

2009-05-13T06:30:00.001+02:00

Det är kul att få post. Och när man flyttar kan det därför vara praktiskt att göra en adressändring så att alla roliga fönsterkuvert når fram.

Följande fin-fina formulering återfinns på en hemsida där denna ändring görs.

Vad kostar eftersändning?

Eftersändningen gäller 12 månader och kostar 400 kr. Är du under 26 år kostar den 400 kr.

Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker att den som skrev det inte tänkte alls. Eller?

Bor ni så här, frågade flickan?

2009-05-12T06:30:00.000+02:00

Av barn och andra spontana får man minsann höra sanningen om det mesta. Sedan flytten i april har vårt nya bo mest liknat ett testområde för missiler med hantverkare och jobbgubbar, golv och spackel samt damm och bråte överallt. Vi andas tungt inomhus eftersom luften konstant är full av lim-, primer-, svets- och svettaromer. Inte så att det luktar särskilt illa, mer att det inte luktar oss. En bekants dotter undrade vad som hänt hemma hos oss och tittade sig frågande omkring: "Bor ni så här?"

Vi hade just avslutat iordningsställandet av badrum nummer 2, när ett antal felaktigheter upptäcktes. Ett inte helt lyckat hantverk, enligt de som besiktigade och skulle ge sitt godkännande. Nu lever vi under oket att möjligen få göra om badrummet. Från scratch. Och det innebär ännu en vecka med (nya) hantverkare, nya dofter och nya prövningar. För även om vi vet att slutresultatet blir vackert, känns det tungt att samtidigt som det inplanerade bytet av parkettgolv sker, ska eventuellt badrummet rivas ner - igen. Allt medan vi lever med vardagsrummet i köket, köket i hallen och hallen på andra våning (med undantag ytterdörren då). Härda ut, tänker jag, och gömmer mig vid datorn. Bjud på kaffe och le mot jobbgubbarna som denna vecka kommer och piffar upp i boet...

Ja, vi bor så här. Hur länge vet vi inte. Murphys law tycks råda just nu. Murphy är en dryg jäkel som prövar den lilla familjen i det nya boet. Men skam heller att vi ger oss. Om Murphy vill fajtas är det en fajt han ska få. Så ja, vi bor väl så här då!

Nollåttor utanför Stockholm

2009-05-10T21:57:00.006+02:00

Att vara hemma med barn är stimulerande på många sätt. Dels får man uppleva hur telningen växer och frodas, dels får man tillfälle att med gott samvete prata, fika och bara vara tillsammans med andra föräldralediga.

I vintras kläckte den föräldragruppen jag tillhör en idé om att samla alla de barn som föddes i vår stad 2008 till en träff på en av stränderna utmed vår stad. Via våra konton på Facebook spred vi informationen, vi pratade med folk på Öppna förskolan och vips var vi över 250 anmälda till den träff som går av stapeln den 17 maj. Hela 83 av de anmälda är bebisar som nu tultar i sitt första år.

Uppmärksamheten kring evenemanget har varit och är över all förväntan. Media, sponsorer och föräldrar till andra årsbarn än nollåttor stöttar och tycker idén är spännande. Kanske kan vi fortsätta att ordna träffar för telningarna, kanske kan det ge ett lite mildare klimat på gator och torg när dessa små blir tonåringar och ska "springa ute"? Kanske förbättras förutsättningarna för gemenskap något, när vi nästa söndag släpper fram våra nollåttor på beachen?

Vill du läsa mer och få en bättre bild om varför vi gör detta och hur det började, surfar du in på denna länk: http://hn.se/livetsgang/1.452840

Från dalen till höjden och trygga rutiner

2009-05-05T16:03:00.009+02:00

Äntligen tid för inlägg. Och att ge eventuella intresserade en tillbakablick på Tojjans senaste tid (och förklaring till frånfälle i bloggsfären).

Vi flyttade på långfredagen från en av stadens dalar till en höjd där det nya boet inrymmer rum åt alla och några hundra meter närmare till centrum. Trevligt, barnvänligt och ett riktigt Svensson Svensson område. Grovt generaliserat kan man säga att mödrarna på området är hemma med minst ett barn i åldern 0-2 år, papporna packar matlåda och yrkesvalsanpassad portfölj varje morgon vid 08-tiden. Vinkar av sina "fruar", säger puss och vänder från hem mot jobb.

Dagarna löper på enligt föräldraledigas rutiner, och sandlådan vid lekplatsen blir ett naturligt nav för ledighetskommittén (jag vet att det är full fart att vara hemma med barn och sällan tid till ledighet, men ändå). Vi pratar, knyter föbund och jämför våra telningars olika utvecklingsstadium. När lunchtid närmar sig avfolkas de allmänna utrymmena, var och en går in i sitt bo för att kocka mat, men kaffet på maten tas så klart runt bordet vid lekplatsen.

Vid 16.10 börjar papporna droppa in på området. De hejar på "grannfruar" och deras barn, pussar sina egna och slår sig ned vid bordet på lekplatsen. Vi som varit lediga och lever i bubblan med hemmavarande barn, tar storögt emot rapporter om vad som hänt in the real world. Vi får uppdaterad information om logistik och varuhantering, om finmekanisk produktion och nedskärningar. Om sjuktransporter och operationer och om kommunens planering kring hur trafikkaoset i sommar ska undvikas. Tacksamma uppslag att prata vidare om nästa dag, då vi i ledighetskommittén åter samlas efter att ha vinkat av våra "män", för att umgås i vid vår plats på lekplatsen.

Det blir nog ett bra liv med trygga rutiner här på höjden i det nya boet!

Valborg och sköna maj!

2009-04-29T22:57:00.003+02:00

Tack för alla värmande hälsningar via kommentarsfältet på Tojjan tycker till. Jag finns fortfarande kvar, tänker blogg nästan dagligen och hoppas komma igång igen så snart hantverkare och andra lämnar vår röra ifred. Och databord är installerat och klart på anvisad (just nu gapande tom) plats.

Önskar er alla tills vi skrivs, en virvlande Valborg och en skön Maj!

Flytt, flytt, flyttar aldrig igen!

2009-04-16T17:41:00.005+02:00

Sitter i skräddarställning på ett golv med tangentbordet i knät. Dataskärmen står provisoriskt uppställd på en pall. Skrivställningen är sannolikt inte godkänd av arbetsmiljönämnden (finns den?), men vi reder oss. Ett tag. Tills benen somnat...

Jag är äntligen åter online med omvärlden och bloggsfären, och minsann - det har varit intressant att inte kunna surfa runt på nätet som en av de dagliga rutinerna. Jag har tänkt mycket på aktiviteten hos mina bloggfavoriter, funderat över egna inlägg att skriva när linje till sajber var återupprättad och uppriktigt saknat att inte kunna blogga samt blogga runt.

Flytten är avklarad så till vida att vårt bohag transporterats från ett ställe till ett annat. Nu väntar några månader med basrenovering av exempelvis badrum och barnrum. Lådor som packades har delvis packats upp. Men master bedroom ser ut som ett testområde för missiler och lär så göra ett tag framöver. Lustigt att man som vuxen (och som förälder) väljer att ordna sin egen oas sist. Att barnens rum, TV:n rum och kastrullernas rum har högre prioritet. Jag menar det är ju vare sig barnen, TV:n eller kastrullerna som behöver vila efter midnatt då ännu en lång dags rörighet når sitt slut.

Ja ja. Tojjan är tillbaka. Hoppas att några trogna läsare finns kvar där ute. På återskrivande, mina ben sover...

Upp och ner och överallt

2009-04-05T19:39:00.000+02:00

Det lär bli lite mindre tid att blogga och surfa runt i bloggsfären den närmaste tiden. Orsak? Det är strax dags att ge sig av från vårt trivsamma bo till ett större. Lådor packas, saker slängs och skänks bort. Kläder sorteras och glas emballeras omsorgsfullt. Flyttlasset ska snart lastas. Adressändring är gjord. Vänner informerade om och när och var hjälp tacksamt tas emot för att kånka lådor, möbler och mer därtill.

Det är intressant att flytta. Dels finner man saker i gömslen och vrår som man inte minns att man hade. Dels ges ett utmärkt tillfälle att värdera det man samlat på sig. Behöver vi de gamla skorna från tiden då vi tränade för ett marathon? Vill vi ha kvar alla pocketböcker som är lästa om och om igen? Och hur är det med barnens leksaker?

Jag är något av en ordningsminister, men efter att ha levt i en upp och ner vänd värld (läs bo) med saker överallt i snart fyra veckor, måste jag erkänna att det är inte en undergång om det är lite skitigt i hörnen. Det är okej att inte ha en skinande, ny-vimmad diskbänk varenda dag, och det är ok att inte bädda sängen med överkast. Och det är okej att tvätten inte blir tvättad på stört. Det händer ju inget om inget blir gjort. Världen rämnar inte. Inte ens lite. Jag har därför tagit flytten som en slags terapi i att bota min fobi för rörighet. Jag är inte helt helad, men jag har kommit en bit på vägen.

Och apropå vägen. Det är dags att koppla ner. Nya tider väntar ivrigt runt hörnet, ett nytt bo att inreda och göra trivsamt. Det är spännande att flytta. Vi är på väg - äntligen!

Vad är det vi firar - egentlien?

2009-04-03T10:35:00.008+02:00

Så var det då snart påsk. En av de största högtiderna i det kristna kyrkoåret. Vi firar med att äta ägg, lax, lamm och prinskorvar till de små. Vi dricker påskmust och låter nubben ta plats vid det dukade bordet. Så långt är jag med. Men varför firar vi påsk egentligen?

Inom judendomen firas påsken till minne av uttåget ur Egypten. En glad och positiv händelse. Nu tillhör jag inte judendomen, men hade nog hellre föredragit deras orsak till kalas kring påsk, än den kristna; här firar vi till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Död?! Lidande?! Uppståndelse?!

Jo, jag är med på det glada i att Jesus återuppstod. Men ändå, känns det inte typiskt nordiskt att ha en tragisk händelse i botten för ett firande? Hur hade vi varit, verkat och sett på omvärlden om påsken firats till minne av Maria Magdalena och hennes betydelse för Jesus? En spännande fundering.

Vi hade ju också kunnat fira påsken för att Jesus gick bärsärkagång mot kapitalet (inte judarna) inne på marknaden i templet i Jerusalem? Jesus vände sig mot kommersen för att han ansåg branschen vara korrumperad, segregerad och individualiserad. Gör en jämförelse med fallskärmar, lönebonusar och svenskt näringsliv. Samtliga har sina tempel, LO-borgen eller Rosenbad eller något kontor i Stockholms innerstad. Om kollektivet (oss vanliga) och allmän välfärd bryr de sig inte så värst.

Knyter nu an med inledningen. Jesus dog -vi firar. Folket tågade ut ur ett land och blev fria - judarna kalasar för fullt. Är det konstigt att vi i Sverige har Jantelag och bitterheten som honnörsord? Nej. Inte alls. Från och med nu firar jag därför påsk för att hedra Maria Magdalena och för att Jesus var människa nog att redan på den gamla goda tiden inse att vi var på väg mot ett skamlöst orättvist samhälle där endast de rika kan (över-)leva gott.

Onödiga Oumbärliga Ting

2009-04-02T07:27:00.001+02:00

Trots att jag tidigare skrivit att jag så sakteliga börjat ta avstånd från det ekorrshjul-lika konsumtionssamhället, vill jag ändå berömma en av de prylar och ting som förenklar mitt liv, så kallade OOT:n; ett ting som genom snillrika personer blivit uppfunnen för att skapa ett behov hos oss köpare vi inte visste att vi hade, men samtidigt underlätta vardagens små bestyr som vi inte före OOT:ets tid klagade över...

Jag hade jag klarat mig utan detta ting, men nu när jag har det, behåller jag det för alltid. Eller i alla fall ett tag.

Vilka oumbärliga men onödiga ting har du hemma hos dig?

April, april och året var 1976

2009-04-01T07:00:00.006+02:00

Jag har inte den blekaste aning om jag idag kommer att bli lurad och aprillad upp på läktaren. Har inte hunnit vittra lokaltidningen på årets långnäsa. Inte heller rekat i morgonsofforna på TV eller lyssnat in radions eventuella försök till bedrägeri. Än. Men det hinns med under dagen.

Mitt bästa minne av att ha blivit blåst är då jag är sex år och går på lekis. Vår fröken Gunnel berättar på samlingen att ABBA uppträtt på stadens torg den morgonen och att Frida och Agneta var bedårande med snöflingor i håret. Jag bara dånade av avund över vad fröken Gunnel sett och vara nära att ta till lipen.

Jag satt där på golvet, i den klassiska ringen, iförd några plyschkläder som modet bar med sig vid den tiden, sockerplast på fötterna och med dagens frukt i ryggan ute i hallen. Jag skämdes fett (som ungarna av idag säger) när fröken Gunnel sa "april, april..." Undrar just om ett sådant barnbedrägeri gått igenom skolinspektionens kontrollorgan idag?

Jag erkänner gärna min svaghet för denna dag på året då det smygs in en del riktigt bra och genomtänkta aprillisar både här och där. Att bli fintad är kul. Om finten är bra. Eller vad tycker du? Känner du ett behov av att ha koll på tidigare års aprilskämt? Varsågod.

Att vara eller inte vara

2009-03-28T21:35:00.000+01:00

Varde ljus och det vart ljus! Visst var mysfaktorn hög under den timma vi i afton släckte ner vår Moder Jord? Med stormen Gudrun färsk i minnet, var boet förberett för ett mörker. Värmeljus, godis, ficklampa och mera godis. Om vi i fortsättningen får veta när ljuset försvinner, ska åtminstone jag inte klaga om det händer igen (och undrar om det gjordes en massa barn, ni vet så som det brukar ske vid mörkläggningar och strömavbrott!).

Eftersom TV var tillåtet under den mörka men jordiska timmen i afton, undrar jag vad vi tyckte om Expedition Robinson ikväll ? Förra veckans premiärprogram skapade en smärre bloggbävning. Några tyckte programmet var OK, många undrade hur de tänkte när de satte i-landsmänniskor i ett träsk mitt ute i ingenstans och än fler hoppades att det på sista lappen i örådet skulle stå...Linda Isaksson.
Tojjan tänker inte tycka något i ämnet innan ni tyckt till, så bästa bloggvänner och medborgare i dokusåpalandet Sverige: gör eder röst hörd och låt universum (och Tojjan) få veta om Robinson ska få vara kvar, eller röstas ut.

Medan ni funderar tar jag mig en ostmacka, en kopp te och snabbspolar igenom veckans avsnitt av de desperata hemmafruarna. Nu är det full fart på elförbrukningen igen! Allt för att hålla igång de närliggande kärnkraftsreaktorerna till vår by.

Tojjan om kändisar i bloggsfärens

2009-03-27T07:19:00.000+01:00

Det är frivilligt att besöka vår svenska kändiselits bloggar. Några av dem är mer läsvärda än andra. Alla (räknat hela skalan från A-Ö-kändisar samt wannabies och prospects), skriver inte skit om andra kändisar (vilket ord det är; kändisar), alla skriver inte om senaste modet inom pälssvängen och inte alla skriver om sina oändliga uppvaktare. En del skriver om sig själva, om sitt vardagsliv och sitt arbete.

Jag har halkat in på två sådana kändisars bloggar i den fantastiska sfären vi befinner oss i. Den ena är BODSTRÖMSSAMHÄLLET av och med Thomas Bodström, fd justitieminister. Han bloggar om allt från nya lagar till ungarnas kaninburar. Läsvärd blogg som säkert kommer att bli mer lättläst när vi tyckare fått tycka till!

Den andra är min ungdomshjältes, dito sanna idol (också ett intressant ord), MAGNUS UGGLA. Här kan jag följa med på fancy restaurants i New York, läsa om dotterns studenthippa samt skratta med i hans insiktsfulla anekdoter om det mesta och det minsta.

Snokar du runt hos någon kändis i bloggsfären? Vems isåfall, och varför?

Nu hälsar jag helgen varmt välkommen och hoppas på just värme. Tack för härliga och inspirerande kommentarer i veckan, ha det bra folket, vi skrivs igen. Kramen.

Bilderna är lånade från
http://www.tele2.se/images/Magnus_Uggla.jpg
http://www.ekero.se/upload/biblioteket/Bilder/bodstr%C3%B6m_thomas_1.gif

Heter nån så?

2009-03-25T14:29:00.000+01:00

Idag ska jag vara inskränkt och fördomsfull. Ska med vasst tangentbord ifrågasätta två fenomen som jag inte blir klok på: Namn och namn i almanackan.

När jag analytiskt går igenom månad för månad (!) finner jag namn som jag ställer mig högst tveksam till om de någonsin kommer att bli moderna igen. Dagens inskränkthet har således beslutat sig för att alla namn inte blir moderna igen.

Dubbelnamn är ett kapitel för sig och kommer inte att avhandlas i detta inlägg, utan endast "singelnamn". Namn som stavningskontrollen i ordbehandlingsprogrammet till exempel inte släpper igenom, men som återfinns i almanackan.

För att ge exempel:
Styrbjörn - Frideborg - Ansgar - Anselm - Torun - Halvar - Gotthard - Borghild - Moses - Abel - Holmfrid - Tiburtius - Irmelin - Volmar - Rutger - Torborg - Botvid - Alfhild... Och så vidare.

Namn kan delvis uppfattas som ett kulturarv. Och den tanken gillar jag. Men tänk alla dessa moderna namn vars bärare aldrig får en namnsdag. Hur förklarar vi det? - Ja du lille Olger, om si så där hundra år ska du se att ditt namn blivit ett kulturarv och kommer med i almanackan. Hm. Lika osannolikt som att människan någonsin satt sin fot på månen.

Smått provocerande är att ifrågasätta föräldrarna till de moderna namnbärarna. Hur tänkte ni när ni satte namn på era telningar? Tror ni att barnet kommer att uppskatta att heta Destiny när hon är i tonåren? Eller att sonen ler stolt vid uppropet i första klass då fröken frågar om Mex är närvarande? Och vad som händer när kompisarna ropar på Humla kan jag bara skaka på huvudet åt.

Åh, vad snålsnävt att få vara motvals, ifrågasätta dåtid och kritisera nytid. Lovar att det inte ska upprepas - på ett tag. Förresten, hur tänkte ni när ni namnade telningarna runt er?

Vart är du på väg?

2009-03-24T09:53:00.004+01:00

Vilket vårväder vi fått. Västkusten vaknar efter vinterns dvala och lustar väcks. Lökar letar sig upp ur jorden, det som planterades i höstas får nu visa sig för oss.

Vi var ute och kvällsstrosade igår. Himlen var som en romantisk tavla. Solnedgången i väst spred ett nästan magiskt sken över staden. Det var som om världen glödde.

Jag är på väg ut i solskenet för att hämta inspiration. Vart är du på väg?

En (ö-)känd generation

2009-03-23T08:01:00.001+01:00

Vi som föddes mellan åren 1961-1979, styvt räknat, är barn till fyrtiotalister. Inte alla. Men de flesta, och vi kallas för Generation X. Om oss skrev Douglas Coupland (född 1961) en bok med den självklara titeln Generation X. Det beskrivs hur vi tillåtits fundera över religion, kultur, politik, den egna karriären på ett friare sätt än vad våra föräldrar fick. Det beskrivs även att vi upplevt IT-bubblan som sprack, katastrofhöga räntor och flera statsmord världen över. Påverkade detta oss?

Coupland fortsätter att berätta om generation X:s ständiga sökande efter meningsfullhet. Hur vi överkonsumerat, överdoserat och anammat ett översitteri. Allt för att uppnå någon form av lycka. Vi som druckit Festis ur trekantiga tetraförpackningar, läst om Babar och hans vänner i barndomen och fått testa diverse idrotter, vi skulle få den bästa av världar som vuxna och med alla säkerhet ta hand om fyrtiotalisterna som närt oss. De hade ju drillat oss så bra. Blev det så bra då?

Med influenser från popvärlden klädde vi oss i korta kavajer med axelvaddar. Med konsten som förebild fick plastiga posters ett universellt uppsving. Vi sprayade sönder ozonlagret med Studio Lines produkter och smetade ofattbara mängder Nivea Ultra på läpparna. Blå mascara, blå ögonskugga, trasiga jeans och bylsiga collagetröjor. Vi dansade till strax efter midnatt på något drogfritt diskotek och kunde namnen på de flesta fältassistenterna på stan. Vi kunde få allt, kunde uppnå allt och hade tillgång till nästan allt. Förstod vi hur vi levde?

När jag idag blickar tillbaka på allt från Razzel på TV till föräldrafria fester, känner jag ett vemod. Jag växte upp i en bubbla. Inte bara för att min familj var trygg, inte bara för att jag omgavs av ödmjuka vänner. Nej, vemodet är grundat i att min generation, X, inte ger tillbaka tillräckligt idag vad vi fick då. Var är samhällsengagemanget? När hjälpte vi en främling senast? Och hur stöttar vi upp våra egna barn?

Jag vet att ovan text generaliserar, fördömer rakt av och att det finns många ur vår generation som sätter sig själva i andra (och tredje) rummet för att ge tillbaka. Men tyvärr är det alldeles för få ändå. När ska vi inse att våra barn inte alls så självklart kommer att vilja ta hand om och hjälpa oss på höstens dagar eftersom vi missade att fatta det där med respekt, empati och lagen om Karma när vi växte upp? Skyll nu inte på fyrtiotalisterna. Jag är övertygad om att varenda en av dem gjorde så gott de kunde utifrån rådande förutsättningar. Men gör du det?

Vilken energi!

2009-03-22T23:05:00.004+01:00

Vad glad jag blir av att mina bloggläsare tar sig tid och backar bakåt i inläggen och får fart i gamla texter. Just nu pågår en intressant diskussion kring inlägget om Sopplunch hos Frälsis. Ta gärna del av den, diskussionen alltså, och lämna en kommentar om du vill...

Alla häxor är ni klara?

2009-03-20T08:01:00.001+01:00

-Jajamensan, fattas bara! Heja, heja, heja...

Snart påsk. För vissa betyder det lov och semester. För andra bråda tider med att måla ägg, klä ris och flyga kvast.

Jag ska försöka hinna med lite av varje och tänker i år mota vattkoppor och annat i grind, som kan sätta P för flygturer och rosa-rouge på kind. I år ska vi vara friska och glada.

Så preppa korgen, kitteln och kvasten - ni traditionstrogna, det drar sig mot spännande tider! Ha det trivsamt i helgen, vi skrivs igen. Kramen.

Prisa ovan för eltandborsten!

2009-03-18T08:01:00.000+01:00

Det är inte den enklaste saken i världen att klippa naglarna på en junior som just börjat upptäcka världen. Rädd för att missa naglarna, och istället klippa i ett finger, kan göra även den tuffaste morsan byxis. Åtminstone känner jag så.

I helgen fann vi bot på "problemet" med långa (och sylvassa) naglar och tillhörande ans av dem. Vi satte oss på golvet i badrummet, tog junioren i famnen, startade eltandborsten och voilá!

Hade vi inte haft ett liv vid sidan av småbarnssysslorna, hade vi säkert fortfarande suttit på golvet i badrummet och njutit av att skötseln av naglarna genomfördes utan vare sig klipp i fingret eller rastlös junior.

Tänk vad en batteridriven liten mojäng kan göra somliga av oss lugna och lyckliga!

Varför klaga?

2009-03-17T08:01:00.000+01:00

Jag har tänkt till. Om bloggandet. Och hur jag vill ha det. Mestadels, iallafall. Nu sticker jag ut hakan, beredd på en eller flera snytingar, men det är OK. Jag vet ju vad jag ger mig in på.

Vi klagar ofta på att det visas så negativa nyhetsinslag på TV, att debatterna alltid handlar om problem och att rubrikerna i pressen är nattsvarta. Hur ser det då ut i bloggsfären? Är vi amatörskribenter mer positiva eller använder vi våra privata och skapade forum för att gnälla, klaga och föra ut negativa åsikter?

Anledningen till denna funderingen startade med ett blogginlägg som du kan läsa här. En av landets främsta skribenter, dito skjutjärnsjournalister, kritiserar oss bloggare att vara okunniga, fara med osanning och sakfel samt att våra källor (oss själva?) inte är pålitliga. Alla har ju rätt att tycka vad de vill, och inom ramen för våra lagar också framföra tyckandet.

Men är vi bloggare verkligen undermåliga i vårt sätt att se på omvärlden? Har vi inga nyheter att komma med, inga sensationer att sprida eller erfarenheter värda att delas med andra? Jag vet inte hur insatt du är i andra människors liv, men under min tid som bloggare har jag lärt mig massor om massor. Allt från hur man trimmar hundar och hur en lärarstudent tänker, till vikten av att inte förneka det paranormala och hur man fixar mumsiga cupcakes. Dessutom har jag läst om hur svårt det kan vara att skola in barn på dagis, saknaden av en dotter som dog i cancer, livet med en funktionshindrad sambo samt underbara insyn i främmande bekantas liv.

Jag hävdar att bloggsfären gör oss till bättre människor, att vi utvecklar en bredare empati och att vi öppnar sinnena för nya fördomsfria möten. Jag hävdar att det är livet! Vad sedan experter tycker och tänker om oss, bekommer mig inte nämnvärt. De bloggar som jag följer ger alla kraft och energi till mig! För det tack!

FVC - för föräldrars utveckling

2009-03-16T08:01:00.001+01:00

Blev just inspirerad att starta en entreprenörsverksamhet för småbarnsföräldrar. Vi är välsignade med BVC i vårt land där telningarna kontrolleras regelbundet så att de ökar i alla sina mått och omfång. Det bockas av ruta för ruta i takt med att barnen blir äldre, allt från att kunna vända sig och hålla upp huvudet då de ligger på mage, till att kunna balansera på en linje och rita huvudfotingar.

Nåväl. Min idé är att starta upp en central för föräldrar och med regelbundenhet checka av dem, en så kallad FVC. Några av de saker jag skulle kolla upp och föra journal över är:

har mamman tappat graviditetsvikten?
har pappan upptäckt att han behöver stötta nattetid om barnet är oroligt?
har mamman hittat ett bra sätt att med barnet i famn sköta alla communitys på nätet?
har pappan fått röka cigarr med grabbarna och bli på lyset i dito umgänge?
har mamman återfått rörlighet i bäcken, rygg, nacke och axlar?
har pappan lärt sig hur man snabbast knäpper på sig BabyBjörn-selen?
har mamman varit på bio utan man, barn och amningsinlägg i handväskan?
har pappan klarat att ta mammans humörsvängningar?
har mamman insett att även mannen gick upp under graviditeten?
har pappan förstått att barnet ska stanna i familjen i uppskattningsvis 20 år?

Det finns garanterat massor av bra tankar kring hur jag på bästa sätt kan lägga upp utvecklingsplanen för föräldrar. Kom gärna med idéer. Vem vet, slår jag samman denna verksamheten med den om Ge-Kås kan jag kanske anställa en eller två av er.

Hur är din tid?

2009-03-13T06:10:00.001+01:00

Är jag den enda som tycker att tiden bara försvinner? Att veckorna rusar förbi som en skenande häst och blir till månader? Går inte 2009 ovanligt fort? Är tiden ur led, eller är det jag?

Tack och lov är det mot våren vi är på väg. Problemet för mig är att om första kvartalet svischade till i expressfart, hur ska då resterande delen av året te sig? Måtte det inte bli som det klassiska uttrycket: Jag går ut stenhårt och bara ökar. För då är det snart mörka tider igen. Och det behöver vi inte (?) just nu då alla möjliga och omöjliga områden är nattsvarta...

Önskar er en angenäm fredag (den trettonde) och helg, tackar samtidigt i vanlig ordning för en intressant bloggvecka där nya främmande bekanta knutit band med varandra. Bloggsfären är häftig, om det kan väl ingen tvista? Kramen.

Varannan damernas - för vem?

2009-03-12T06:01:00.000+01:00

Så händer det igen. Moderaternas kandidater till valet 2010 ska utgöras av hälften kvinnor. Jättebra, eller? I praktiken innebär det att 20 procent kommer att vara helt nya inom politiken, och inte ha haft någon förtroendevald post tidigare, skriver TT. De (kvinnorna) får inte ens ha varit reserver i någon nämnd om de ska bli aktuella för att kvoteras in. Vilken fälla! Om de inte fått pröva, hur vet de då att de kan? Om en person (kvinna eller man) inte har erfarenhet av den politiska världen, inte mer än ett intresse då, undrar jag hur de ska kunna jobba som bäst?

Släng in mig på en curlingbana. Jag vet att det handlar om att knö stenar ur boet, kana och sopa på is, men hur förbannat halt det kan vara har jag ingen upplevd erfarenhet av. Visst, jag kan lära mig. Men jag lär ha en öm bakdel och ha sett ut som Bambi många gånger om, innan jag lärt mig konsten, knepen och lyckas sopa rent. Och då kommer jag att ställa mig frågan, var det värt det? Här upptäcker tyvärr många kvinnor att nej, det var det inte och lämnar politiken.

Det är samma sak med att kvotera in kvinnor i politiken (eller på arbetsplatser). En person ska var på en viss plats för att den han kompetens för det, inte för att den har ett visst kön. Skapa istället bättre förutsättningar för kvinnor att engagera sig inom patriarkatets universum. Öppna upp för kvinnor att ta del av spelet och verka i maktens korridorer.

Jag tycker att tanken "varannan damernas" inte tillför kvinnor någonting mer än att vi åter degraderas till att vara "bara" kvinnor. Jag vill bli vald till en post för att jag kan ämbetet. Inte för att bli en politiskt korrekt term! Jag vill kunna ta med mig erfarenheter från lekmannanivå upp i proffsligan, och känna att jag har verktyg att klara mig vidare med. I mitt universum är alltså varannan damernas en paradox. Oavsett parti som förespråkar den typen av kvotering.

Heureka!

2009-03-11T08:01:00.000+01:00

Arkimedes ropade Heureka! när han klev ur badet och Tojjan fullkomligt vrålade Heureka! när hon lyfte ut en plåt med cupkcakes (muffins) idag!

Jag har, som återkommande läsare vet, alltid missat att lyckas med muffinsbak. Recept efter recept har prövats. Plåt efter plåt med vad som skulle blivit muffins har kastats. Uppgiven, bestört och med muffins-komplex, lät jag mig idag övertygas om att försöka bara en gång till.

Via den eminenta och smakfulla bloggen Kryddburken fann jag ett recept som jag, med blogginnehavarens goda minne, snodde. Slaviskt följde jag receptet med ett undantag. Istället för Dumlekolor vände jag ner Marabous chokladhjärtan. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg sa. Dryga timme senare satt jag med tårfyllda ögon och tittade på de finaste muffins detta bo någonsin skådat.

Självklart ska det inte gå som en dans någonsin för mig vad gäller bakning, så ett litet missöde inträffade naturligtvis. I originalreceptet står att du ska använda 8-10 stora muffinsformar. Jag hade inga sådana, varpå jag resolut letade fram min muffinsplåt i teflon (?) som jag inhandlade på den tiden då det begav sig. Nu var jag väl inte riktigt klar över att det hade varit smart att smörja plåtens urholkade formar en aning, och drog därför lärdom av det då jag fick karva loss mina cupcakes.

Om du är sugen på att fixa något gott, snabbt och enkelt, till kvällsfikat så är mitt tips dessa cupcakes. Du kan toppa med någon mumsig kräm, men om det får du allt läsa själv hos Kryddburken.

Lång man rik(-are)?

2009-03-10T08:00:00.000+01:00

Enligt söndagens DN (Dagens nyheter) har ett forskarlag i Kalmar kommit fram till slutsatsen att långa män har högre lön än korta män. I genomsnitt. Sambandet tros ligga i de långa männens uppväxt och i deras kognitiva förmåga, det vill säga att ta in och tolka information. Mer än så förklaras inte och det lämnar iallafall åt mig en del att önska i trovärdighet.

Jag vet inte, men jag tror nog att Magnus Uggla, Leif Pagrotsky, Ingemar Stenmark med flera som alla är korta (under 175 cm), tjänar hyfsat. Okej då, dessa goa gubbar hamnar väl utanför forskarnas genomsnitt. Men ändå.

Till er som fortfarande är singlar och vill ha en man: Ut och leta i landets basket- och volleybollhallar. Där finna skapligt långa karlar som kanske kan tjäna dryga sex procent mer än den kort(-are) mannen. Och till oss som nu känner att äkta hälften på dryga 190 cm tjänar för dåligt: ta ett snack med hans chef. Kan lova att chefen är kort som...men tjänar bra som...

Vinnande vetande, eller?

Jobbar du?

2009-03-09T08:01:00.001+01:00

En dag för längesedan var jag engagerad i en studentverksamhet. När examen var avlagd och det var dags att söka arbete, kontaktade jag en av de personer som under tiden med studentverksamheten varit som en mentor för mig. Jag frågade vad han (för det var en man) ville läsa om de personer som sökte arbete hos honom. Hur ville han att eventuella kollegor till honom skulle beskriva sig i det personliga brevet du skickar in vid platsansökningar.

Mannen, som (givetvis?) satt på en hög position, var chef för drygt tjugotalet anställda. Branschen han var verksam inom hade expanderat enormt på tre år och nådde nu i stort sett samtliga delar av Sverige. Den personal som han anställde fick vara beredda på att arbeta hårt, vara flexibla utöver gängse lexikala betydelse för flexibilitet samt att arbeta med sin personliga utveckling.

- Jag skulle vilja läsa om att den som söker arbete hos mig är medveten om sina fel och brister och att personen jobbar med dem. Förstår du vad jag menar, undrade han och tittade på mig.
- Ja, jag fattar. Men vågar man verkligen skriva så i ett brev där det handlar om att framställa sig själv på bästa sätt?
- Vad är bättre än att du erkänner att du har mycket kvar att lära, ser att du kan utvecklas om du fortsätter att våga förbättra ditt tänk och ditt sätt att vara?
Han hade onekligen en god poäng där. Jag fortsatte lyssna då han fortsatte att tala.

- Jag är trött på att läsa om hur mycket en blivande anställd tränar, hur mycket skogspromenader och middagar med vännerna uppskattas. Det är ju ingen kontaktannons som ska skrivas, utan ett personligt brev till din blivande chef, sa han.
- Men är inte den sociala biten viktig då, frågade jag?
- Självklart. Men det är en yrkesmänniska vi söker och den personen som ser det naturligt att beskriva sina fel och brister anser jag per automatik ha en mycket hög social kompetens.

Det har nu gått ett antal år sedan samtalet ovan ägde rum. Jag har tyvärr fegat ur de gånger jag skrivit en arbetsansökan, men i samtalen med chefer jag haft och har, har jag varit mycket tydlig med att jag vet om mina fel och brister och att jag jobbar med dem. Dagligen.

Jobbar du med dina?

Tojjans kommentar hos pedofilen Alex

2009-03-08T14:17:00.001+01:00

Ja du. Vi har yttrandefrihet i det här landet, än så länge. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är åsikter som dina som kommer att sätta P för den friheten. Du har rätt att tycka vad du vill, men utifrån mitt perspektiv är du redan på fel sida av en gräns för vad som kan skrivas.

Du verkar verbal mycket påläst. I ämnet. Hur det är annars kan jag endast småle åt. Blir inte förvånad om det så småningom visar sig att du utgör en "by-the-book"-profil för pedofiler den dag du blir påkommen att förgripa dig sexuellt på ett barn. För påkommen blir du, i sinom tid. Det är ju där er bransch har sin akilleshäl! Det ni tror göra i det tysta, kan aldrig få göras öppet. Oavsett vad du drömmer om utifrån juridiska ramar.

Hur en vuxen (?) man kan anse att en minderårig är positivt inställd till sexuellt umgänge med mannen, går över mitt förstånd. När du dessutom beskriver din smak för barn som är så små att de just fått tänder, undrar jag stilla hur du kommunicerar med barnet om det vill ha sex med dig. Anser du att barnets leende, över att du gungar det i knät, är ett ja? Eller att barnet skrattar då du agerar klätterställning åt det?

Jag ska inte argumentera mot dig och det du står för. Sådant känns som ett lågvattenmärke. Jag sänker mig inte till den nivån. Sådana som du har alltid funnits och det är endast i en framtida skärpt lagstiftning som ni tvingas krypa tillbaka till den håla ni en gång kröp fram ur. Och den lagstiftningen motiverar du mig starkt att engagera mig i. För det tack! Du gav just mig, och säkert fler, en anledning till att markera.

Bra jobbat!